Jag och E har varit tillsammans i snart 10 år. Vi har alltid pratat om att skaffa minst två barn (helst tre) i framtiden och de senaste fem åren har vi planerat, studerat och sparat för att kunna ha en stabil grund att bygga vår famlij på. Både jag och E är släktens äldsta barn så vi tog för givet att det var vi som skulle "leverera" det första barnbarnet till släkten. Nu fem år senare har vi hus, fasta jobb, bra utbildning, ny bil och ett perfekt förhållande... men inga barn.

Vi började försöka i Augusti 2009. Naiva och blåögda trodde vi bergssäkert att det skulle ta sig på första försöket, eftersom det gjort det för alla andra i släkten.

På det första försöket uteblev mensen i två veckor längre än vi förväntat. Både jag och E var lyckliga och antog att det funkat. Vi var på barndop för en vänninas lilla barn och log glatt till varandra hela tiden. Det försöket slutade med att jag fick min mens en Fredagsförmiddag på stan och ringer gråtandes hem till E ifrån bilen utanför jobbet.

Några dagar senare berättar min yngre syster att hon och hennes pojkvän ska ha barn. Jag och E sitter och trycker varandras händer under bordet. Nyheten mottogs med blandade känslor. Samtidigt som vi såklart gladdes för deras skull kändes det som om vi blivit snuvade på någonting.

De följade månaderna blev tuffa för oss. Min ägglossning strulade och jag upptäckte att jag hade vätska i brösten. En släkting  berättar att hon väntar sitt andra barn, E´s halvbror berättar detsamma någon vecka efter detta. Min mamma deklarerar glatt för mina svärföräldrar att hon äntligen ska bli mormor.
Jag träffar en fertilitetsläkare som tar en massa prover på mina hormonvärden. Jag har tusen frågor men känner att jag inte får riktiga svar på några av dem. Innan jag lämnar sjukhuset stannar jag på en handikapptoalett och gråter.
Får positivt utslag på ägglossningsstickan i två veckor i rad. Hormonproverna kommer tillbaka som normala och min menscykel fortsätter att vara väldigt lång, mellan 37-44 dagar. Jag känner på mig att något är fel. För vätskan i brösten får jag förklaringen att vissa kvinnor har vätska i brösten utan någon speciell anledning. Mensen kan man reglera men vi måste vänta tills det gått ett år innan vi kan få mer hjälp.

På det femte försöket, efter 6,5 månad känner jag äntligen av min första riktiga ägglossning efter att jag slutade med p-pillren. Vi började hoppas att allt ordnat till sig nu och jag försökte ignorera vätskan i brösten. Min bästa vän berättar att hon är med barn.

Efter ytterligare två månader får jag nog och ringer till en privat gynekolog. Hon säger att jag får komma på en gång och att det är vansinne att säga att vi måste vänta ett helt år innan vi söker hjälp. Två barndomsvänner föder barn.

Gynekologen ser direkt att vi har vaginell bakterios, en bakterie som försvårar våra chanser att bli med barn. Tydligen är detta något som de flesta läkare inte kollar upp. Vi får äta två olika sorters antibiotika och jag får flera krämer som ska bygga upp slemhinnorna igen.

Efter kuren får jag en cykel på 31-35 dagar och tror att det ordnat till sig. I augusti 2010, då det precis har gått ett år, kommer inte mensen och jag går åtta dagar över tiden. Mensen dyker inte upp men graviditetstesten visar som vanligt minus. Då mensen kommer på dag åtta besöker jag en gynekolog som säger att det kan vara ett tidigt missfall där ägget inte fäst i slemhinnan. Hon skriver ut Pergotime för att förstärka ägglossningen. Detta fungerar jättebra och på VUL ser vi ett stort ägg och tjocka slemhinnor. Något blodprov för att se om jag verkligen ägglossar tas aldrig.

Efter två enkelkurer och en dubbelkur Pergotime tycker gyn att vi ska sätta upp oss på IVF-listan. Vid det här laget försvinner plöotsligt mensen. Jag tar då kontakt med en annan gynekolog i grannstaden, TF. Han ser direkt att jag har PCO-s, en normalvariant av äggstockar där man har väldigt mycket ägganlag men ägglossningsrubbning. Jag har ingen ökad hårväxt, normala hormonprover och ett BMI på 22. För att få mens åt jag Provera och fick en blödning på CD46.

Nu sprutar jag Puregon för att stimulera ett ägg att växa till sig för att framkalla en riktig ägglossning.

 

Susanna

18 maj 2010 21:58

Jag hoppas att det löser sig för er och att ni får erat efterlängtade barn snart :)

http://onlyou.bloggplatsen.se

 

L

18 maj 2010 22:48

Tack så mycket för den fina kommentaren!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...