Bakar mig igenom kvällen och tänker positivt tankar. Om snart 11 dagar ska vi tillbaka till gynekologen och hon kommer att säga att nu ser det jättebra ut! Hon kommer också att säga att vi snart kommer att vara gravida.

Båda kommer att må som en miljon dollar när vi åker hem och inväntar ÄL. Denna gång räknas det på riktigt!

Vi åker på semestern och ligger lite diskret med varandra på de rätta dagarna. Cykeln kommer att vara under 40 dagar och vi kommer att må så otroligt bra!

Jag bakar tre sockerkakor, det borde ju hjälpa...

Jag känner att jag håller på att förvandlas till en person som jag inte vill vara.
En bitter människa som inte tänker på något annat än när nästa ÄL är, hur det känns i magen, tidiga symptom och vilken av mina närmaste vänner som kommer "hinna före" oss... 

Det värsta är att jag känner mig så otroligt taskig mot min yngre syster som är höggravid. Ibland orkar jag inte hålla skenet uppe och jag ser att hon märker att jag är ledsen över något. Jag tror nog inte att hon förstår att vi försöker bli med barn och har problem, eftersom ingen i familjen verkar veta att det kan ta tid att bli med barn. Men hon känner nog att det är hon som påverkar mig negativt. Jag hör det på hennes röst, och hon har flera ggr sagt att jag kan prata med henne om vad som hellst. Men det kan jag såklart inte. Jag vet hur hon fungerar och hon skulle bli arg om jag satte ord på alla mina känslor.

När hon var i 6:e månaden insåg jag att jag inte längre kunde gå runt och vara ledsen och arg uppe i henne. Jag ville inte se tillbaka på hennes graviditet och känna att jag förstörde för henne. Hon har rätt att få uppleva en fantastisk tid och ha sin storasyster bredvid sig som stöttar och är glad. Fram tills nu har det gått hyfsat. Jag har undvikit henne när mensen har kommit och vi mått som sämst.

Från och med idag ska jag koppla bort mina egna oroskänslor och frustrationer och koppla på "kärleksfull storasyster-mode". Det får nog även mig att må bättre i längden. Det blir bäst för alla.