Nu är det Augusti och ett år sedan jag slutade med p-pillren. Vid det här laget räknade vi med att ha en liten bäbis här hemma. Känner mig så otroligt orkeslös när jag tänker på att det har gått ett år, och att jag snart fyller 25 utan att ha lyckats... fem dagar efter nästa BIM fyller jag år.

E´s familj var här och kollade på vår renovering. När vi satt och fikade pratade vi om att E´s syster skulle vilja ha ett piano hemma. (Jag och E har ett jättefint piano som står i matsalen). E´s mamma vände sig till mig och sa "om ni får ett barn, skulle den få lära sig spela då?"

Jag vet att det inte var illa menat på något sätt, men orden fastnade i huvudet på mig. OM, OM ni får ett barn....! Hon såg sådär ledsen ut som bara hon kan när hon sa det. Som att hon är less på att vi bara renoverar och satsar på karriären istället för att skaffa barn. Jag vet att hon känner så också...

Minuten innan de kom hit på besök bestämde vi oss för att inte berätta något när systrarna frågar, för det gör det jämt. Men i det ögonblicket när min svärmor sa sådär så ville jag bara berätta alltihop...

Är idag på CD12 och det känns som om ägglossningen är på G. Har äl-flytningar och nästan positivt äl-test. Brukar få ägglosning på CD17. Får se hur detta går.

Hoppas på världens bästa födelsedagspresent!