Hur mycket jag än försöker så kan jag inte sluta oroa mig för en massa saker. Tårarna ligger närmare ytan nu än de brukar göra. Jag känner mig konstant lite nere, även fast det är dags för ägglossning alldeles snart.

Min kusin fick sitt andra barn igår. Hon är 26 år och har två barn. Detta betyder att alla som var och blev med barn under detta året som vi försökt, har fått sina bäbisar. Tanken på att vi fortfarande är kvar på samma ställe får mig att må illa.

E försöker trösta mig med att vi "var sjuka" under de 9 första månaderna, men det får mig inte att känna mig något bättre alls. Det betyder ju bara att vi slösat bort 9 månader till ingen nytta. Jag blir så arg när jag tänker på den första fertilitetsläkaren jag besökte då det gått 4 månader. Han sa att allt såg bra ut och skickade hem mig utan att ens besvara mina frågor. Kommer ihåg att jag var tvungen att låsa in mig på toaletten på lasarettet och gråta en skvätt innan jag åkte tillbaka till jobbet. När jag sedan ringde honom och var förtvivlad för att jag kände att nått var fel så sa han åt mig att inte tänka på det och vänta ett år. Då jag uppsökte tant L så blev hon arg när hon hörde hur han behandlat mig.  

Jag är också orolig för att ägglossningen ska komma imorgon (snällasnälla) och jag har inga ägglossningsflytningar längre. What´s up?