På lunchen besökte jag och mamma min lillasyster och hennes bäbis. Hela dagen har jag varit på ett ganska bra humör, men så plötsligt när vi ringde på deras dörr kände jag hur den där svarta ledsna klumpen av avundsjuka och rädsla bubblade upp inom mig. Hela lunchen pratade de två om barnuppfostran och vad man kan/ska lära sin bäbis osv. Jag kände mig så otroligt utanför och värdelös.

Min jä*la mage håller på att driva mig till vansinne också! Är hård och gasig i magen sen igår och det trycker långt ner i magen. Sån här värk förknippar jag med att det har gått åt he**ete denna gången med, fastän jag vet att ägget förmodligen inte ens hunnit få en chans att fästa i livmodern än. Det är bara fem dagar sedan ägglossningen...

Så jäkla tragiskt, men det jag ser fram emot nu är att äntligen få berätta för E´s föräldrar och för min pappa. (Dvs om det inte funkat denna gång heller, då skulle  vi hålla på det såklart). Jag känner att när vi berättar så kommer det att vara ytterligare en ventil som släpper lite på trycket.

Fastän det inte kommer fram i detta tråkiga inlägg så försöker jag tänka positivt iallafall. När jag låg i sängen igår kom jag på mig själv att tänka på hur det kommer att vara att berätta för E´s föräldrar att vi har problem. Snacka om att motarbeta sin egen kropp! Varför ligger jag inte och tänker på något positivt istället? Att tänka på något tråkigt är ju som att behöva uppleva det i onödan...

Försöker tänka glada tankar istället...kärlek, positiva teststickor, glädj, obeskrivlig lycka och en OTROLIG lättnad.