Igår gick jag som sagt hem från jobbet. Tog en omväg genom en jättemysig skog som finns i ankytning till vårt hus för att leta lite svamp. Hittade bara en liten stackars kantarell, men det spelar ingen roll. Jag andades frisk luft och kände mig väldigt lugn och det är huvudsaken.

E och jag försöker för övrigt hitta tillbaka till varandra igen. Inte mentalt men fysiskt. Det finns ju inget värre sex än det man måste ha. Sen går man och liksom sparar sig till den där veckan då man måste få till det perfekt. Så blir allt stelt och jobbigt och inte alls som man vill ha det. När mensen kom en vecka senare sist så kom jag att tänka på att bara för att ägglossiningstestet visade positivt på dag 16 så behöver ju inte ägget ha släppt. ((Nu tror jag ju att det gjort det eftersom tempen gick upp, men det kan ju hända!)) Vi slutar helt att ligga med varandra veckan efter ägglossning eftersom det tar så mycket på krafterna när man måste prestera. Vi skulle ju faktiskt kunna missa en möjliget...

Därför går vi nu tillbaka till ett vanligt sexliv, försöka få till det minst två ggr i veckan. Vet inte om det kommer att funka men det kan inte fortsätta såhär.

Visst ändras relationen till sin partner när man går igenom något sånt här?

Det som förr var uppdelat i fysiskt och mentalt flyter liksom ihop till en enda smet. Man lär känna varandra på ett annat plan och känslorna flyter ihop med det fysiska. Jag och E är närmare varandra nu än innan men samtidigt förlorar vi det där som bara var fysiskt, när man bara hade sex. Nu gör vi barn istället, varje gång, spelar ingen roll om vi vet att det är ägglossning eller inte. Hoppas att vi kommer ut starkare ur det här. Det måste vi!