Imorse tänkte jag skriva ett väldigt argt och onödigt irriterat inlägg om en viss typ av personer i min bekantskapskrets och deras förmåga att bli gravida hit och dit utan några som helst problem. Personer som rökt, knarkat och supit konstant sedan gymnasiet och ändå inte har några som helst problem att yngla av sig.

Jag började skriva på inlägget men bestämmde mig sedan för att inte gräva ner mig i sånna känslor, det löser ju inga av mina problem. Det blir bara jobbigare och jobbigare att få fler gravidbesked.

Jag vet inte vart alla positiva känslor tog vägen. Både E och jag är nedstämda och jag tror att han har gett upp detta försök redan, ända sedan jag berättade att spermieprovet kanske måste kollas igen. Vi hade en lång och ganska livlig disskussion om det i sängen för några nätter sedan. Han tycker att jag är för negativ, drar förhastade slutsatser och ringer runt till gynekologer hela tiden. Jag tycker att han engagerar sig för lite och låter mig dra hela lasset. Enligt honom skulle jag inte sagt något om provet och hållit det för mig själv. Skiljsmässobarn som jag är så såg jag till att vi somnade som vänner, men båda två har sovit sämre sen den natten.

Dagen blev inte bättre av att jag börjar få ont i magen runt livmoderstrakten, det brukar inte vara ett bra tecken. Dessutom är det hela 8 dagar kvar till bim. 
Jag har suttit okoncentrerad på jobbet och googlat på "hur ska det kännas innan bim" "era första graviditetssymtom" osv. Har redan läst sidorna flera ggr förut men jag kan inte låta bli. På lunchen berättade mamma att min syster vet att vi försöker och att hon varit jätteorolig för min skull eftersom jag stundtals verkat så ledsen. Så nu måste jag känna mig dum och skyldig för att jag inte har orkat prata med min syster om det här... Snart vet alla om våra problem och chansen att nånsin få överaska med glada nyheter är ju snart förbi. "Det är lika bra att berätta för E´s familj" sa mamma, och det kanske är sant. Men om vi gör det så är det officiellt. Vi har svårt att få barn... helt otroligt.

I min släkt har rökare, kvinnor med endast en äggledare, väldigt korta och sköra kvinnor och kvinnor över 40 fått barn. Men vi som är 25 och 27, friska och längtar så otroligt mycket, vi ska tydligen få kämpa för det. Jädra pissdag det är idag. Hoppas jag inte drog ner någon.

 

Åren går

24 november 2010 15:10

Stackars dig som har en "sån" dag. Hoppas det kommer bättre dagar snart! Och ju fler som vet om problemet desto fler som kommer att bli glada och är de pessimistiskt lagda så kommer de ju bli överraskade också! :-)
Jag håller inte med om att du skulle behållt infon om spermieprovet för dig själv. Om det är något som är fel är det ju bättre att ta reda på det så tidigt som möjligt. Kan ni inte få veta det exakta svaret på det förra provet?
Kram kram

http://Arengar.wordpress.com

EVL

24 november 2010 16:58

Tack! Ja du har nog rätt, men det känns lite som att det är den sista lilla livlinan vi håller oss fast vid innan det blir verkligt att vi har problem. Känns fortfarande som en dum mardröm bara...

Nej precis, det var det jag sa till honom. Vi är ju faktiskt två om saken. Ska ta kontakt med tant L om vi får mens och fråga mer om provet. Ska också be om att få ta ett till just in case... Även om E tycker att det är fruktansvärt stressande.
Kram!

 

Candra

24 november 2010 17:48

Är fullkomligt medveten om att jag för tillfället är en förrädare som skuttat över till andra sidan av ren tur. Men tänker ändå skicka en massa kramar och hoppas att ni tar er ur svackan, ibland tar det lite längre tid för killar att förstå och för det mesta så håller dem allt inom sig. Känslor ska ju vara inom en, jag har inget bra råd på hur du ska göra alls förutom att kanske tillsammans ta en paus från allt och antingen gör något tillsammans eller på var sitt håll.

Efteråt kanske man kan prata lite smått och börja ventilera!?

Kram

http://hizukiblogg.cryptorize.com/#home

EVL

26 november 2010 15:31

Du är absolut ingen förrädare! Du är en god vän som kommer med stöttande ord och som vet vad jag går igenom. Tack för dina ord och kramar, de betyder och hjäper faktiskt mycket.
Du har rätt om att vi måste prata med varandra om det här. Har sagt till E att han måste följa med till tant L framöver, så att jag slipper göra allt själv.

Kram!

 

Längtan

26 november 2010 14:37

Det är jobbigt med såna pissdagar, men ibland måste man ha såna också för att sedan kunna ha bra dagar.

Kram

http://langtantillbarn.blogspot.com

EVL

26 november 2010 15:29

Ja det är sant. Mådde faktiskt mycket bättre redan dagen efter. Kram!

 

M

27 november 2010 09:33

Ush, vad jobbigt med såna dagar!! Förstår precis dina tankar!!! Våra familjer vet om att vi kämpar med att få barn. På ett sätt är det skönt att folk i ens omgivning vet om det så man slipper dumma och plumpa kommentarer (men det finns ju undantag). Men samtidigt har man ju fått den där stämpel "paret-som-har-svårt-att-få-barn" och det är ju inte så kul.

Känner igen mig i att jag ofta tycker att det är jag som får dra det största lasset i utredningen. Att det är jag som får ringa runt, jag som får gå igenom alla undersökningar och blir fullproppad med hormoner. Ibland vill man bara ha lite förståelse och sympati =)

Tänker på dig vännen och håller tummarna för er denna månad!!

http://myhartfordhome.blogspot.com

EVL

27 november 2010 11:47

Skönt med människor som förstår precis hur det känns. Det är precis den där stämpeln jag vill slippa, men det är kanske oundvikligt. När vi väl är gravid och berättar att det tagit lång tid så kommer vi ju fortfarande att klassas som det...Det är ju det här med att det blir mer verkligt också, om vi inser fakta och berättar... vet inte hur vi ska göra faktiskt.

Precis! De kan åtminstone läsa på och följa med på undersökningarna tycker jag. Det är inte roligt att sitta i ett väntrum själv jämt.

Tack så mycket vännen! Är så ledsen att det inte ville dig för er denna gång.
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...