Jag åkte hem till min syster M igår på lunchen. Hon har ju listat ut vad som pågår för länge sedan men hon har förstått att jag inte vill prata om det och har därför inte frågat något. Igår tog jag äntligen mod till mig och började prata med henne om allt. Det var jättebefriande även om jag fick ta pauser och bita mig i läppen för att inte börja gråta. Jag såg att hon också fick tårar i ögonen, men jag lyckades få ur mig hela historien.

Min syster är helt fantastisk och gjorde ett bra jobb med att lugna mig. Det känns faktiskt mycket bättre nu när jag fått prata ut med henne. Men nu får det vara nog, nu får jag tygla mig och inte visa något när jag är ledsen. Vill inte att några fler i familjen ska förstå.

Igår trodde jag att jag höll på att få influensa. Släpade mig iväg till träningen fastän jag mådde illa och hade ont i magen. Det gick bra att träna men på kvällen kom illamåendet tillbaka och jag var blek som en snöhög. Hela magen gjorde ont, som om tarmarna låg fel. Det hugg till och brändes i livmodern och brösten då och då. Vet inte hur många ggr jag sprang på toa för att kolla om mensen dykt upp.

Tillslut släpade vi oss i säng och jag sov som en stock. Idag ilar det i magen och illamåendet sitter fortfarande i, känner mig bakis. Hoppas det inte är nån bakterie på g, jag som har fobi mot att kräkas :S