Usch, hade en riktigt dålig dag igår. Bröt ihop fullständigt när vi skulle lägga oss. Stackars E fick försöka trösta mig så gott det gick. Jag kunde inte sluta grina. Vi pratade länge om situationen och båda två känner att vårt liv saknar mening om vi inte får barn. På något sätt måste vi bli föräldrar annars går vi under. E erkände att han varit ledsen och mått dåligt i smyg eftersom han känner att han måste vara den som är stark, igentligen är han lika rädd som jag.

När jag vaknade imorse kändes det som om något har ändrats. Vårt hus kändes mörkare, atmosfären kallare. Något har ändrats och jag är rädd för att det är bådas hopp som har börjat gett vika.