För 1.5 år sedan satt jag och E hemma hos hans föräldrar och fikade. Vi pratade om deras grannar som aldrig lyckades med IVF. Jag berättade om min vän A som redan då hade gått igenom flera IVF utan resultat. Det kändes så långt borta ifrån oss... Insåg idag under en fika med en kompis att nu är jag den där personen som andra kan prata om, någon som har svårt att få barn, någon som måste gå igenom IVF... Jag har blivit en person som man kan prata, tycka synd om och vara glad att de slipper ha det som...

Det känns helt fel.