Nej, mensen har inte kommit än, men när jag sitter ner har jag lätt mensvärk. Men bara när jag sitter... irriterande. Trodde att den skulle dyka upp bara nån dag efter sista tabletten :( Jobbigt att vänta!! Fastän man borde vara expert på det nu.

Idag innan träningen då jag var hemma för att byta om fick vi besök av E´s äldsta syster. Så fort jag gått hemifrån var hon på E och frågade om bröllop och barn. Han bet sig i tungan och svarade avvikande. Försökte låta bli att skrika..

(Jag har väl berättat att E´s yngsta syster, ca 6 år yngre än mig också försöker skaffa barn? De har varit väldigt öppna med det redan från början och det kom inte som en chock för någon. Hon har tjatat om att hon ska ha en massa barn i framtiden redan när jag och E träffades. Hursomhellst har det försökt i ett år nu. Jag har mått lite dåligt över det, kännt press eftersom jag inte vill att de ska lyckas före oss.)

E frågade hur det går för J att skaffa barn. Tydligen har de blivit desperata och sökt sig till tant L. Där hade hon sagt att de har *tro det eller ej* Bakteriell vaginos! Suck, det känns ju som om hon säger så till alla. Det är tråkigt men jag börjar tvivla lite på henne. Hon har dessutom inte ringt upp mig fastän jag lämnat medelande som hon ville. Orkar inte försöka få tag i henne mer heller, det känns så bra med TF.

Hursomhellst, E berättade ju detta om J så fort jag kom hem. Vi hade båda trott att de lagt barnagörandet på is eftersom hon ska plugga till våren. Till en början kändes det jobbigt eftersom så många känslor bubblade upp, men sen började jag tänka på hur vi mådde när det gått ett år. Hur ledsen och ensam man kände sig.

Kontentan av detta jättelång inlägg är alltså detta:

Jag har börjat fundera på att "komma ut" till E´s föräldrar. Kanske det hjälper hans syster, jag vet att jag blev så glad när jag fick stöd av alla er fina bloggläsare... men samtdigt försvinner ju den där sista livlinan av att få vara lite hemliga..... Jag vet inte hur vi ska göra!!

Nu är vi tillbaka från vår mysiga helg i huvudstaden. Natten till Fredag var det storm hemma hos oss och vi vaknade till strömavbrott på gatan och snö upp till taket på bilen. Det slutade med att vi fick traska oss ner till stora vägen för att hinna få skjuts till bussen. Vi slappnade av mer och mer för varje mil vi la bakom oss. Faktiskt så lyckades vi koppla bort barnlöshetstankarna mer än vi trott! Jag känner mig utvilad, inte fysiskt men psykiskt.

Mensen dök aldrig upp och jag väntar fortfarande på den. Den sista Proveran sköljdes ner i Fredags och den får gärna dyka upp vilken sekund som helst. På bussen hade jag mensvärk men den försvann så fort jag fick gå upp och röra på mig. Det sticker lite i magen men inte alls på något sätt som påminner om mensvärk. Tänk om Proveran inte fungerarpå mig?! Förstår inte varför mensen ska strula nu, det har ju funkat i 6 månader...!

Startade datorn så fort jag kunde imorse och läste ikapp mig på alla bloggar. Hittade detta som jag tycker alla borde läsa:

Kix inlägg om vad omvärlden borde veta om ofrivilligt barnlösa.

Idag firar jag och E 9 år tillsammans. Hoppas att vi har vårt barn eller iallafall är gravid när det är dags att fira 10 år.