Jag skrev en kommentar till Solens strålar imorse. Hon tycker att det känns svårt att sätta sig in i tanken av att lyckas bli gravid. Själv har jag samma problem. Tänkte dela med mig av något jag brukar använda mig av ibland:

När jag var liten skjutsade mamma oss till skolan. De gånger jag vunnit passagerarplatsen från min syster brukade jag få hjälpa till att växla. Mamma tryckte ner koppingen och sa "nu" och så fick jag lägga i en passande växel. Det var en uppgift jag tog på största allvar :). Då jag satt där bredvid henne brukade jag ofta försöka tänka mig att jag nån gång i framtiden själv kommer att ha körkort. Nån gång skulle jag sitta i en egen bil och kunna köra runt bland alla andra på motorvägen. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte föreställa mig hur det skulle vara.

När jag blev äldre och träffade E började såklart tankarna om barn gro i bakhuvudet. Självklart skulle vi få barn, vi ville ju det. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle vara och kännas men jag antog att en dag skulle magen börja växa och så fick jag ta det som det kommer. När det senare skulle visa sig att bli med barn inte var det lättaste så började tankarna komma. Samma tvivel som jag hade angående att köra bil. Jag har fortfarande svårt att föreställa mig hur det kommer att kännas. Jag kan inte se mig själv med en stor gravidmage eller fantisera om hur härligt det kommer att kännas när jag äntligen får se ett pluss på stickan.

MEN det kommer att vara samma sak som med bilen. Plötsligt en dag satt jag där bakom ratten. Att köra var det mest naturliga i världen. Visst det hade tagit tid, jag hade troligtvis varit frustrerad och tvivlat på vägen, men en dag fanns körkortet bara där. Jag är säker på att det är samma sak med en graviditet. Det går inte att veta hur det blir och hur det kommer att vara, men när det händer är det självklart!