Igårkväll tog jag en snabb dusch efter jobbet. Mitt under schamponeringen slog det mig att det verkligen var längesedan jag gråtit. Konstigt... Jag försökte klämma fram några tårar men jag kände mig underligt kall innombords. Stunden i dushen brukar ju annars vara avsatt för alla undertryckta känslor. Senare på kvällen i soffan försökte jag igen. Nej, ingenting...

Så imorse när mamma stod och gasade med bilen utanför huset och jag var sen som vanligt bestämde min mobil sig plötsligt för att försvinna. Det gick inte att hitta den någonstans och naturligtvis var den satt på ljudlös. Jag sprang omkring som en galning och blev mer och mer förbannad. Onödigt förbannad.

Försenad och strulig i håret satte jag mig tillslut i bilen, utan telefon, kokandes av ilska och med tårar i ögonen. Jag var så arg/ledsen att mamma inte vågade prata med mig förens vi närmade oss jobbet. Ni vet en sån ilska som vill att man bara skriker rakt ut. Ett frustrerat Ronja Rövardotter-skrik (fast utan vårglädjen då alltså).

Jag är fortfarande på dåligt humör över mobilen men mest över vår situation. Okvinnlig och misslyckad är vad jag känner mig. Jag känner mig som illustrationen. Till råga på allt har jag fått jordens största finne på hakan. Nu jäklar skulle tårarna kunna komma. Vart finns en dusch när man behöver den?!