Kalaset gick sådär. Jag lyckades nog se ganska glad ut, men visst stack det i hjärtat när E´s lillasyster pratade om när de snart blir gravida. Jag blev nog inte ledsen så mycket pga att de antagligen kommer att lyckas före oss utan för att längtan blev så stor och jag känner mig så jävla värdelös. Jag är flera år äldre och jag borde vara gravid vid det här laget. På kvällen när vi gick och la oss kunde jag äntligen gråta igen. 5 minuters snyftande var allt som behövdes. Sen kunde jag somna.

På morgonen åkte E till jobbet och jag blev liggandes kvar själv i sängen. Jag har inte orkar uppdatera nånting om symptom denna gång och jag har heller inte haft så mycket, som vanligt. Jag låg och tänkte att det bästa som skulle kunna hända är ju att mensen inte kommer, det näst bästa är att mensen kommer idag på dag 14. Eftersom mensen alltid kommer efter 16 dagar för mig så skulle det ju betyda att det denna gång funkat som det ska och ALLA andra gånger har det varit något knas. Då skulle kanske denna gång vara vårt första riktiga försök... Jag bad till Gud och förklarade läget.

Så vid fruktosten börjar jag få ont. Tror ni inte att mensen har kommit?! När han äntligen lyssnar så väljer han det det näst bästa! Tur att jag redan lämnat återbud till ett kalas. Dagen får bestå av att skrapa upp mig själv från golvet, igen. Och förbereda mig för spolning om någon vecka. Fan jag är så LESS på det här. Jag vill må bra!!!!