För ca 10 år sedan inledde min mamma en tradition. Varje vår tävlar jag, min syster och min mamma om att vara den första som hittar vårens första tussilago. Tävlingsinriktad som jag är så såg jag till att vara obesegrad, fram tills förra våren. Precis efter att min syster berättat att de var gravida så vann hon tussilagotävlingen för första gången någonsin. Jag blev löjligt nog ledsen för detta och tyckte att det var väl typiskt...att hon vann både tussilagotävlingen och att hon får vara först med att ge mamma och pappa ett barnbarn.

Ja jag vet att det var töntigt tänkt men ju mer det går åt vår destå mer har jag tänkt på den stundande tävlingen. Detta året måste jag hitta den första tussilagon och det måste betyda att vi kommer att lyckas...att i vår är det vår tur att få barn. Så fort jag hade tänkt den tanken så etsade den sig kvar och samtidigt kom rädslan för att någon annan skulle hinna före! 

Så idag, på väg hem till E´s varma famn på lunchen, så står dom plötsligt där i slänten! De fanns inte där imorse utan måste precis ha blommat ut. Jag hade bråttom hem för att hinna spendera tid med E men jag var bara tvungen att svänga in vid närmaste avfart. Som ett fån kutade jag bort mot blommorna. Skorna gick igenom den osmälta snön och mina svarta byxor blev alldeles leriga, men det spelade ingen roll. I triumf satte jag mig ner på huk vid de små blommorna och tog en bild. Skickade ett sms till både mamma och syster där det stod "Jag vann!"

Tänk att man kan bli så löjligt fixerad vid en sånn liten blomma.

Satt framför datorn igår och funderade på det här med att blogga anonymt. Det känns som om vi kommit så långt i vår bäbisverkstad att alla hämningar har släppt nu. Jag skulle kunna sätta mig ner med nästan vem som helst och prata om det vi går igenom. Vore det inte så att vi vill hålla på det lite inför E´s familj så hade jag nog inte haft några som helst problem att "komma ut" i bloggen. Antagligen kommer jag att göra det nån dag...

Sen tänkte jag vidare på det där och igentligen så är det ju tvärtom. Det är ju i bloggen som jag visar mitt verkliga jag. Det man ser på tillexempel Facebook är  en fasad, bara det yttre. Man kan ju faktiskt säga att jag inte bloggar anonymt. Det är i verkliga livet som jag är anonym. 

Här är några exempel:

Statusuppdatering på Facebook:

"Fantiserar om vad jag ska laga för mat i helgen :)"

Status i verkligheten:

"Försöker planera in hur jag ska ta mig till nästa läkarbesök och efterföljande övertid"

Statusuppdatering på Facebook:

"Blir bortskämd av mamma som städar och lagar mat ♥"

Status i verkligheten:

"Är helt förkrossad över att försöket med Puregon inte fungerade. Orkar inte ens städa mitt eget hus så mamma hjälper till"

Vilka känner mig igentligen bäst, ni eller mina vänner IRL? Svaret är ganska enkelt tycker jag.