De veckor jag får vara positiv, alltså dagarna innan ägglossning och veckan efter, kan jag verkligen känna att det kommer att lyckas...snart. Kan bara beskriva det med att jag liskom kan känna och se mig själv som gravid, att det ligger i framtiden. Men varje gång det närmar sig BIM så flyttar sig den där visionen liiite längre fram.

Jädra flummigt! jag vet men jag tror det är såhär: någonstans inom mig finns det en tjej som lever kvar i den gamla goda tiden då allt bara flöt på. Allt gick som jag ville. Hon bor granne med en nyinflyttad pessimistisk pco-äggstockstjej som absolut inte känner något hopp. När det återstår en vecka till bim så träffas de två grannarna uppe på hjärnbalken och catfight uppstår. Utgången blir alltid att den nya pessimistiska tjejen bankar skiten ur normalmenscykeltjejen.

Det känns som om det borde hända nånting snart, samtidigt verkar det som om det ligger utom räckhåll hela tiden.

Sista veckan för det här försöket och jag känner redan att min positiva inställning håller på att raseras. Det har börjat kännas lite i magen vilket säkert inte är ett bra tecken. Humöret går upp och ner men mest neråt. Fan att man inte kan hålla uppe hoppet. Varför skulle det inte ha kunnat funka denna gång? Varför är jag alltid så tvärsäker på att det inte lyckats?!

Jag får nästan bita mig i handen för att inte googla på "tidigt gravid hur kändes det" eller "veckan innan bim".