Tack för alla fina kommentarer till mitt förra inlägg, jag ska godkänna och kommentera dom imorgon. Har fortfarande ingen aning om hur vi ska berätta men ikväll tog jag ett litet litet steg iallafall. Jag gick in på Wabbie foundation och Barnlängtan på facebook och tyckte på "gilla"-knappen. Ett litet steg mot att "komma ut".

Det känns inte längre nödvändigt att hålla allt hemligt för E´s föräldrar och de få i min släkt som inte redan fått reda på det från djungeltrumman *läs min mamma*.

Jag skäms inte ett dugg för att berätta att vi har svårt att få barn. Vi kommer inte att ge E´s föräldrar det första barnbarnet och jag klarar inte av fler pikar nu. Jag vill att de ska veta hur dåligt vi mår, hur länge vi har velat bli gravida och vad vi går igenom. Men hur i hela friden ska man berätta det?!

För det första vill jag att de ska förstå vilket helvete vi just nu befinner oss i. Samtidigt vill jag inte sitta och gråta hemma hos hans mamma och pappa. Bjuder man hem dom på middag eller fika blir det en sån spänd stämning. Hans föräldrar skulle sitta och vänta på att få höra att de ska bli farföräldrar och vi skulle skita på oss av nervositet och stamma fram att vi har svårt att få barn. Sen skulle jag grina och det skulle bli tryckt stämmning och sen skulle jag inte kunna träffa dom mer.

E tyckte att det var en jättebra idé att bara ringa till hans mamma och berätta det över telefonen. Typ: "Jaha-vad-har-ni-gjort-idag-då?-jasså-jaha-jo-föresten-vi-har-försökt-få-barn-i-snart-två-år-och-mår-pyton-jo-ja-ganska-jobbigt-är-det-ju...ja-så...ha-det-så-bra-då-och-hälsa-pappa"

Inte världens bästa idé såklart.

Insåg precis att E´s mamma fyller år nästa vecka! Hur ska jag orka åka dit på kalas och sitta och vänta på att de ska berätta om graviditeten? Jag kommer inte att komma ifrån det heller.. skit också!