Det känns för närvarande som om små små varma bubblor bubblar och trycker i äggstockarna - its a good thing. Imorgon 9.30 sitter jag hos TF. Ovitrellen ligger i väskan. Snälla låt det vara ett guldägg som växer så det knakar!

Tänk vad bra det är att vi kan stötta varandra genom bloggandet. Det verkar vara så otroligt svårt att förstå barnlösheten, vad den gör med oss och hur det känns. Jag vet ju av egen erfarenhet hur det är att aldrig någonsin kunna föreställa sig hur det känns att ha svårt att få barn. Jag gick genom livet i full övertygelse att det aldrig skulle vara något problem för mig och E. Samtidigt träffade jag dagligen min bästa vän som kämpat i flera år men ändå förstod jag aldrig vilket helvete hon genomled. Inte ens när hon försökte berätta det för mig. Jag tänker ganska ofta på det här och det är en av anledningarna till varför jag vill sätta ihop den där boken om ofrivillig barnlöshet. Sen spolningen för en vecka sedan har jag tänkt på det extra mycket. Det var mamma som satte igång tankarna:

Påväg hem från spolningen tröstade jag mig med en glass. Mensvärken hade gått över av alvedon men det gjorde fortfarande ont långt upp mot halsen. Mamma fick köra oss tillbaka mot Sundsvall och passade på att fråga lite om pco, sprutorna och IVF. Iof så är hon lite läkar- och spruträdd och jag förtod att hon tyckte det var läskigt att sitta med under spolningen men jag blev ändå väldigt förvånad då hon någonstans mellan Härnösand och Sundsvall sa:

"Jag tycker att du är så duktig som orkar utsätta dig för allt det här. Om det vore jag som hade problem så hade jag nog bara accepterat att det kanske inte blev några barn och gått vidare. Jag hade inte velat gått igenom en spolning och ta en massa sprutor".

Till en början blev jag stum. Kommentaren var ju menad som någonting peppande (?) men den visade ju samtidigt hur lite hon förstått av det vi går igenom. Jag svarade någonting i stil med:

"Men herregud, det är väl klart att du hade gjort det! Tänk på ditt liv idag, vad vore det utan dina barn? Det handlar om att mitt och E´s liv står still, det kan inte gå frammåt förens vi tagit oss igenom det här. Även om jag skulle vara livrädd för sprutor och undersökningar så har jag faktiskt inget val. Jag gör det för att jag måste, och det hade du också gjort"

Visst talar hennes kommentar ganska mycket om hur svårt det är att sätta sig in i vår situation? Min egen mamma som ser mig nedbruten varje gång mensen kommer. Som lagar mat och städar när vi är för ledsna för att hålla fint hemma. Som lånar ut bilen när jag ska åka från jobbet till TF för undersökningar. Visst borde hon förstå, men det verkar inte riktigt som om hon kan sätta sig in i situationen.

Det kanske är så det är. Då man sakta inser att man har problem är det som att stiga in i Narnia. Man har hittat en ny värld och plötsligt är livet förändrat för alltid. Bara du och några andra invigda (var 7:e par) har hittat dit. Utanför lever människor vidare som om inget hade hänt. De går omkring i sin enda dimension medans vi springer in och ut ur våra två. Vi försöker fungera, överleva, i båda så vi tvingas leva ett dubbelliv och börjar pendla till och från Narnia. Man hittar grannar där inne och det är aldrig någon osämja mellan oss, bara förståelse och sympati. Narnia är ibland faktiskt ett rätt så bra ställe och när man äntligen får lov att leva i den "vanliga världen" igen är man förändrad för evigt. Oftast till en bättre människa. Man tar tillvara på livet och inser att man ska njuta av allt fint man får.

Summan av kardemumman är alltså (enligt mig) följande: Det är inte så konstigt att mamma inte förstår riktigt vad jag går igenom. Försök själv att berätta om Narnia för någon oinvigd... det är inte så lätt! Tur att vi har varandra.