Ska gå och lägg mig alldeles strax men jag sitter och gruvar mig inför imorgon. Försöker fundera ut hur jag ska bete mig och vad vi ska säga. Kanske behöver vi inte säga någonting alls. Kanske kommer det att kännas dumt att låtsas som ingenting och kanske skulle det vara skönt att försöka glömma.

Idag hade vi stormöte på jobbet. Alla var samlade i en stor matsal. E´s morbror jobbar ju på samma jobb och jag såg honom som hastigast bland alla människor. E´s mamma har nog berättat för om vår situation för honom för när han såg mig hade han världens mest beklagande blick. Det var inget glatt "hej!" utan mer ett "åh hej, jag vet och jag är ledsen för er skull".

Hoppas vi slipper de minerna imorgon. Kalaset är klockan 16 så jag har halva dagen på mig att gruva mig :/

Idag på jobbet ilade det till rejält i magen. Ett varmt hugg som spred sig innåt bak mot ryggen, sen försvann det. Det känns konstant som ett tryck/mensvärksmalande i livmodern. Är SÅÅ otroligt less på att inte ha samma känsla varje gång mellan ägglossning och bim. HATAR att få upp någon sorts hopp för att sedan kapas vid fotlederna. Vill bara kunna se in i framtiden och veta när vi kommer att lyckas. Även om det skulle vara om några år så skulle jag iallafall kunna slappna av. Leva ett någorlunda normalt liv. Detta är inte normalt.