Kalaset igår gick bra. Vi var först av gästerna att komma dit och fick varsin kram av E´s mamma. Efter ett tag kom också E´s mormor och morbror. Trots att mormorn väldigt sällan kramas så gick hon på en gång fram till oss och gav oss en kram. Fint tycker jag. E´s lillasyster och pojkvän kom sist av alla. Pga detta och att maten blev klar precis då så blev det aldrig att vi sa något "grattis" eller liknande. Det blev bara ett halvhest "hej".

Vi satte oss till bords och svärmor frågade om någon av oss ville dricka vin. Jag orkade inte säga något utan tittade bara på E. Hoppades att han för en gångs skull skulle vara snabb och säga "ja jag vill gärna ha". 

Middagen var trevlig och mysig. Av hänsyn till oss talades det ingenting om lillasysterns graviditet, fast jag vet att alla ville. Hela situationen gjorde mig ledsen. Ni vet den där tryckande hjärtekramande känslan man har hela tiden då någon gått bort eller man fått andra tråkiga nyheter? den känslan satt jag med hela kvällen. Varenda gång jag tittade mot E´s lillasyster skrek hela min kropp:

"Varför får hon bli gravid och inte jag?!"

Om jag och E tvekat på om alla i släkten vet om vår situation så blev det väldigt uppenbart senare på kvällen. I soffan i väntan på kaffe och tårta berättade svärmor om en cirkelsåg som de försökt köpa från Biltema i flera veckor. Tillslut hade de gett upp eftersom produkten aldrig kom hem i lagret och åkte till K-Rauta istället. Där hittade de en likadan såg till mycket bättre pris. "Det var nog meningen att vi skulle åka dit istället" tyckte hon. Detta fick morbrorn att säga
"Ja allting ordnar sig alltid, på något sätt. Man ska aldrig vara orolig. Detsamma gäller för kroppen också... Det kanske inte alltid blir som man tänkt men det ordnar sig alltid, man ska aldrig vara orolig". 

Här tog svärmor vid och sa "ja det är konstigt att kroppen fungerar som den ska. Jag som läst anatomi vet att det är så mycket som ska stämma för att den ska fungera"

Huuuuuur otroligt uppenbart riktad som en komentar mot oss var inte detta samtal?! Jag och E gick tack och lov därifrån, räddade av svärfar som inte alls förstått de andras pikar och ville visa oss nämnda cirkelsåg.

Summan av kvällen var att det gick ok. Jag sa inte så mycket, såg säkert inte så jätteglad ut och märkte att de mummlade om graviditeten så fort vi inte var i närheten. Men jag överlevde. Kanske blir det bättre för varje gång. Kanske inte.

Tack för omtaken!

Idag har jag och E inte gjort någonting alls. Vi har bara myst här hemma och inte brytt oss om någon annan än oss själva. Det känns som om det var nödvändigt efter gårdagen. Magen gör fortfarande ont då och då. Något jag märkt är att när det närmar sig bim ska jag nog avstå från sex. Idag fick vi till det för en gångs skull utan att vara tvungna till det. Jag fick en orgasm och fick betala för det hela dagen och kvällen. Först i form av kramper i livmodern, eller mer en tryckande känsla, och sen ont vid äggstockarna som vid en ägglossning. Vet inte varför det blir så? Hoppas det inte är något negativt.