Jag träffade mamma på lunchen och kände redan när jag såg henne att det inte skulle gå att hålla inne tårarna. När hon sitter där med armen om mig är allt hon upprepar:

"Du borde be läkaren om lyckopiller. Du är inte dig själv längre. Man måste försöka vara glad åt det man har. Det kan ju gå bra"

Det KAN ju gå bra!! Det är inte sånt jag vill höra av min mamma! Jag vill höra:

"Klart det kommer att lyckas. Snart snart lyckas ni. Ni kommer inte att förbli barnlösa jag lovar!"

Brännande/svidande känsla längst ner i livmodern. Dåligt humör.

2 Alvedon och en stunds gråtande inne på toaletten på jobbet.

Är så less på det här.

När ska vi få börja leva våra liv igen?

Igår var det dags för vårruset här i Sundsvall. Jag kände mig totalt tömd på energi och var tvungen att ta en power nap efter jobbet bara för att ens orka tänka på att springa. När jag vaknade var jag på dåligt humör. Till att börja med var tröjan i stl 38 med företagets logga på var löjligt liten. Den sprack vid halsen när jag drog på mig den och sen nådde den bara ner till strax under naveln! Det slutade med att jag fick dra på mig en av E´s t-shirts med batmanmotiv på. Sen hittade jag inga nålar att fästa nummerlappen med så när mamma kom och hämtade mig satt jag i hallen med häftaparaten i handen. När klammrarna vägrade fästa lappen på tröjan utan envisades med att göra stora hål i tyget istället fick jag ett utbrott både på E och stackars mamma. Kvällen började alltså inte så bra.

Väl vid startlinjen försökte jag fokusera. Lyssnade på musik och försökte stänga av. Så fort jag började springa bestämde jag mig för att jag fasiken inte skulle stanna. Jag skulle lida mig igenom loppet. Straffa mig själv för att jag stod där i år igen. Så jag led, men jag stannade inte. Efter 32 minuter sprang jag över mållinjen, illamående och röd som en kräfta.

På väg till bilen försökte jag förklara för mamma varför jag varit så arg innan.

"Förra året stod jag på vårruset och mådde dåligt för att det gått snart ett år. Men jag lovade mig själv att nästa år, nästa år DÅ är jag gravid"!

Så stod jag där igen. Ett år hade gått. Ett till år utan barn. Nu vågade jag inte lova någonting till mig själv. Jag fick tårar i ögonen och mamma mummlade något om att hon förstod och drog snabbt med mig till bilen.

På natten fick jag sota för att jag sprang. Hela livmodern började värka på kvällen. Halva natten låg jag och vred och vände på mig. Grät mig till sömns.

Idag känns det lite bättre men värken sitter fortfarande i. Det svider från naveln och neråt.

Mensen kommer imorgon.