Brännande/svidande känsla längst ner i livmodern. Dåligt humör.

2 Alvedon och en stunds gråtande inne på toaletten på jobbet.

Är så less på det här.

När ska vi få börja leva våra liv igen?

Igår var det dags för vårruset här i Sundsvall. Jag kände mig totalt tömd på energi och var tvungen att ta en power nap efter jobbet bara för att ens orka tänka på att springa. När jag vaknade var jag på dåligt humör. Till att börja med var tröjan i stl 38 med företagets logga på var löjligt liten. Den sprack vid halsen när jag drog på mig den och sen nådde den bara ner till strax under naveln! Det slutade med att jag fick dra på mig en av E´s t-shirts med batmanmotiv på. Sen hittade jag inga nålar att fästa nummerlappen med så när mamma kom och hämtade mig satt jag i hallen med häftaparaten i handen. När klammrarna vägrade fästa lappen på tröjan utan envisades med att göra stora hål i tyget istället fick jag ett utbrott både på E och stackars mamma. Kvällen började alltså inte så bra.

Väl vid startlinjen försökte jag fokusera. Lyssnade på musik och försökte stänga av. Så fort jag började springa bestämde jag mig för att jag fasiken inte skulle stanna. Jag skulle lida mig igenom loppet. Straffa mig själv för att jag stod där i år igen. Så jag led, men jag stannade inte. Efter 32 minuter sprang jag över mållinjen, illamående och röd som en kräfta.

På väg till bilen försökte jag förklara för mamma varför jag varit så arg innan.

"Förra året stod jag på vårruset och mådde dåligt för att det gått snart ett år. Men jag lovade mig själv att nästa år, nästa år DÅ är jag gravid"!

Så stod jag där igen. Ett år hade gått. Ett till år utan barn. Nu vågade jag inte lova någonting till mig själv. Jag fick tårar i ögonen och mamma mummlade något om att hon förstod och drog snabbt med mig till bilen.

På natten fick jag sota för att jag sprang. Hela livmodern började värka på kvällen. Halva natten låg jag och vred och vände på mig. Grät mig till sömns.

Idag känns det lite bättre men värken sitter fortfarande i. Det svider från naveln och neråt.

Mensen kommer imorgon.

Under mitt senaste besök hos TF var jag frustrerad. Frågade hur många ggr man brukar behöva använda sig av Puregon och vad planen är. När blir det aktuellt med IVF för vår del? Är det någon idé att fortsätta med sprutorna efter sommaren?

Han svarade att de flesta brukar få prova på Puregon i tre omgångar. Tror jag har skrivit det förut. Att det är ett lotteri. 30% chans att det ska lyckas. Han tyckte att det är rimligt att prova en omgång till, alltså en fjärde gång, innan semestern.

Jag frågade då om vi kommer att sättas upp på väntelistan till IVF och fick detta till svar:

Om man är under 30 och oförklarligt barnlösa ska man ha försökt i tre år innan man får ställa sig i IVF-kö. Har man däremot en förklarad barnlöshet så är väntetiden ca 2 månader oavsett ålder. MEN... Jag har pcos, en ägglossningsstörning som kan behandlas med hormoninjektioner, och därför finns det inga regler för oss. Vi är i praktiken behandlingsbara. Vi befinner oss i ett gränsland. Oklart om vi kan få vårt ENDA (fan vad dåligt) betalda försök innan det gått ytterligare ett år.

I Augusti på min födelsedag har det gått två år sedan vi började försöka bli tre. Jag står absolut inte ut att behöva vänta ett helt år till på IVF! Jag håller på att gå sönder redan nu... så nästa besök hos TF kommer jag att begära en plan. Jag tycker att han kan försöka ställa oss i kö över sommaren. Sen får vi bara hålla tummar och tår för att vi inte får avslag. Det borde väl finnas någon gräns för hur många hormonstimuleringar man vill utsätta en kvinnokropp för, eller?

Har i några dagar irriterat mig nått så fruktansvärt på min hy. På kinderna bredvid munnen är jag så otroligt fet. Det känns som om någon smörjt in mig med bregott! Springer in på toaletten flera ggr om dagen för att tvätta ansiktet men bara efter nån timme så är det tillbaka. Mina kinder känns som en bäbisstjärt komplett med babyolja och hela jag glänser som om jag sprungit vårruset x2. Varje månad har jag några nya symptom innan mensen kommer och jag antar att detta är det senaste.

aka Butterface

Här satt jag på jobbet och tänkte hämta ut mer Puregon på lunchen. Hade ingen aning om att Puregon tydligen är lika eftertraktat som Pergotime. Det var slut överallt! Paniken drog in. Hjärtat i halsen. Sista försöket innan en lååång sommar och den kanske inte ens skulle bli av!

Så ringde min snälla snälla mamma runt till alla apotek inom 10 mils radie och tillsist fick hon tag i det! Ja ni märker ju hur positivt inställd jag är till detta försöket... Har faktiskt inte mycket hopp till över inför nästa heller, men utan Puregon hade vi ju inte haft mycket till chans alls känns det som. Hade inte klarat av sommaren då.

Har mer kramp i magen. Speciellt om jag är kissnödig, sitter ner eller kommer åt livmodertappen. Ibland sticks det i brösten och jag är frysen och trött. Inte dötrött som man är när man är gravid, utan småtrött som man är när man redan surar över att mensen antagligen kommer. E är så fin och håller på magen när vi sover. Han vågar hoppas och tror att det funkat. Då känner jag mig ännu mer nere eftersom jag är nästan 100 på att det inte gjort det. Jag kan nästan inte förställa mig att vi SKA lyckas. Men det måste vi. Det går inte annars.

Sökt på google de senaste dagarna:

"Hur kändes det i livmodern innan bim?"

"Känslan innan bim"

"Känslan innan plusset"

"Inga symptom innan bim"

"Veckan innan bim"

"Hugg i livmodern innan bim"

"Hur många försök med Puregon"

"Ont i livmodern när jag sitter"

"När känner man av en graviditet?"

"Ont i livmodern efter sex"

"Dagarna innan bim"

"PMS innan plusset?"

"Hur kändes det när ägget fäste?"

"Psykhjälp åt en ofrivilligt barnlös"

"Billig drog för att sova en hel vecka?"

"Mirakelkur mot barnlöshet?"

"Hjälpsam medmänniska som kan byta liv med mig för en billig peng?"

"Oerhört skicklig sierska för framtidsskådning"

"Kunnig häxdoktor i Västernorrlandsområdet"

Jag har ett eldsemärke (rött födelsemärke) stort som en femkrona på magen som ser ut som ett hjärta.

Vet ni vad, det är 6 dagar kvar till bim och jag har så jädra svårt att hålla uppe något slags hopp. Fastän jag lovat E att vara mer positiv den här gången. Det känns bara omöjligt nuförtiden, som om det aldrig kommer att gå. De flesta får tydligen tre försök med Puregon och det betyder att detta igentligen är vår sista omgång. Nu kommer vi att få ett försök till, men någonting annat måste ju vara fel eller hur?

TF tyckte det var konstigt att det inte funkat. Det känns som om alla läkare bara tycker att det är konstigt. Om man har så många och fina ägg med PCO-äggstockar, normal vikt, inga fel på hormonerna, fri passage och normala spermier, VARFÖR funkar det inte? Är det inte meningen att vi ska få bli föräldrar? Hur många försök med Puregon ska det behöva ta?

Jag hatar mig själv som inte kan hoppas. Jag kan inte se att detta skulle kunna gå bra. Det känns hopplöst.

Jag är rädd för hur jag ska må i framtiden, för IVF gör mig så jävla livrädd. Inte för att det ska göra ont eller vara jobbigt fysiskt, utan för att misslyckas. Det är den sista utvägen.

Alla läkare och människor omkring oss säger att det kommer att gå så bra. Ändå sitter jag här som ett stort misslyckande, fortfarande utan bäbis i magen. På Torsdag är det Vårruset igen. Förra året mådde jag pissigt dåligt runt den här tiden, men jag lugnade mig själv med att vi iallafall måste ha lyckats till nästa år.

Jag skulle inte springa ett till Vårruset, jag skulle gå med barnvagn eller sitta hemma med en bäbis i magen. Detta år orkar jag inte lova mig själv sådanna saker. Jag vågar inte.