Tänk vad bra det är att vi kan stötta varandra genom bloggandet. Det verkar vara så otroligt svårt att förstå barnlösheten, vad den gör med oss och hur det känns. Jag vet ju av egen erfarenhet hur det är att aldrig någonsin kunna föreställa sig hur det känns att ha svårt att få barn. Jag gick genom livet i full övertygelse att det aldrig skulle vara något problem för mig och E. Samtidigt träffade jag dagligen min bästa vän som kämpat i flera år men ändå förstod jag aldrig vilket helvete hon genomled. Inte ens när hon försökte berätta det för mig. Jag tänker ganska ofta på det här och det är en av anledningarna till varför jag vill sätta ihop den där boken om ofrivillig barnlöshet. Sen spolningen för en vecka sedan har jag tänkt på det extra mycket. Det var mamma som satte igång tankarna:

Påväg hem från spolningen tröstade jag mig med en glass. Mensvärken hade gått över av alvedon men det gjorde fortfarande ont långt upp mot halsen. Mamma fick köra oss tillbaka mot Sundsvall och passade på att fråga lite om pco, sprutorna och IVF. Iof så är hon lite läkar- och spruträdd och jag förtod att hon tyckte det var läskigt att sitta med under spolningen men jag blev ändå väldigt förvånad då hon någonstans mellan Härnösand och Sundsvall sa:

"Jag tycker att du är så duktig som orkar utsätta dig för allt det här. Om det vore jag som hade problem så hade jag nog bara accepterat att det kanske inte blev några barn och gått vidare. Jag hade inte velat gått igenom en spolning och ta en massa sprutor".

Till en början blev jag stum. Kommentaren var ju menad som någonting peppande (?) men den visade ju samtidigt hur lite hon förstått av det vi går igenom. Jag svarade någonting i stil med:

"Men herregud, det är väl klart att du hade gjort det! Tänk på ditt liv idag, vad vore det utan dina barn? Det handlar om att mitt och E´s liv står still, det kan inte gå frammåt förens vi tagit oss igenom det här. Även om jag skulle vara livrädd för sprutor och undersökningar så har jag faktiskt inget val. Jag gör det för att jag måste, och det hade du också gjort"

Visst talar hennes kommentar ganska mycket om hur svårt det är att sätta sig in i vår situation? Min egen mamma som ser mig nedbruten varje gång mensen kommer. Som lagar mat och städar när vi är för ledsna för att hålla fint hemma. Som lånar ut bilen när jag ska åka från jobbet till TF för undersökningar. Visst borde hon förstå, men det verkar inte riktigt som om hon kan sätta sig in i situationen.

Det kanske är så det är. Då man sakta inser att man har problem är det som att stiga in i Narnia. Man har hittat en ny värld och plötsligt är livet förändrat för alltid. Bara du och några andra invigda (var 7:e par) har hittat dit. Utanför lever människor vidare som om inget hade hänt. De går omkring i sin enda dimension medans vi springer in och ut ur våra två. Vi försöker fungera, överleva, i båda så vi tvingas leva ett dubbelliv och börjar pendla till och från Narnia. Man hittar grannar där inne och det är aldrig någon osämja mellan oss, bara förståelse och sympati. Narnia är ibland faktiskt ett rätt så bra ställe och när man äntligen får lov att leva i den "vanliga världen" igen är man förändrad för evigt. Oftast till en bättre människa. Man tar tillvara på livet och inser att man ska njuta av allt fint man får.

Summan av kardemumman är alltså (enligt mig) följande: Det är inte så konstigt att mamma inte förstår riktigt vad jag går igenom. Försök själv att berätta om Narnia för någon oinvigd... det är inte så lätt! Tur att vi har varandra.

Igår åkte jag och shoppade efter jobbet. Som ni kanske vet ligger två bröllop plannerade i sommar, en av vilken jag och två tjejer till ska vara tärna/toastmaster. Det började bli lite panik med klänningar så igår tog vi alltså en räd på Birsta City. När jag kom hem var klockan redan sena kvällen och efter en snabb kopp (koffeinfritt) kaffe gick vi och la oss. Vi började prata om praktiska detaljer kring bröllopet som ska hållas på midsommar, blev lite stressade över allt som måste vara klart innan dess. Som alltid skulle E´s släkt fira i sommarstugan och vi måste meddela att vi inte kommer att vara med i år.

Jag sa att det skulle bli skönt att slippa åka ut dit för att fira midsommar om vi inte lyckats innan dess, eftersom E´s syster kommer att vara där. Självklart menade jag att den högtiden precis som alla andra är extra jobbiga och inte att jag inte ville se henne. Det är ju en sån där dag som man ser fram emot, som man tänker "NÄSTA midsommar DÅ kommer vi iallafall att vara gravid".

Detta kunde E inte förstå alls. Han tyckte att jag var orättvis mot hans syster eftersom jag ju träffade min egen syster så ofta när hon var gravid. Jag försökte påminna honom om hur dåligt jag mådde under min syster graviditet. Att jag grät varje kväll efter att jag samlat mod och ork till att vara med henne. Det var tydligen något han helt glömt bort. Samtalet eskalerade i att E sa något i stil med "varför hatar du min syster?". Det blev droppen och jag tog mitt pick och pack *läs täcke* och drog till soffan i tv-rummet.

Nu kan man ju tro att E skulle inse att han gjort mig ledsen. Att han skulle ta en ordentlig funderare på vad jag verkligen menat. Att det var elakt att beskylla mig för att hata hans syster. Att han skulle gå till soffan och trösta mig eftersom det var så uppenbart att jag låg där och grinade i min ensamhet. Vad tror ni han gör? Han ligger och funderar på om jag ska komma tillbaka, konstaterar att jag var arg och skyller det på sprutorna. Sen somnar han. Han somnar!

Någon som inte somnade var ju såklart jag. Att han inte skulle hämta mig, det förstod jag by past experience (han är skolboksexemplaret som de grundade ideén om att män är från Mars och kvinnor ifrån Venus), men denna gången tänkte jag inte ge mig. Jag låg vaken nästan hela natten i en obekväm soffa och funderade.

Varför är det så svårt för E att förstå hur jag känner? Varför känner han inte likadant? Är det på grund av att det är mig det är "fel" på, eller är det samma sak för alla ofrivilligt barnlösa? Hur lyckas han ta sig igenom allt vad barnlösheten heter utan att ens en gång känna samma orättvisa, avundsjuka och misslyckande som jag gör?

Klockan kvart i sju hade jag sovit ca 3.5 timmar. 3.5 timmar fyllda av drömmar om E´s lillasyster med en växande mage. Jag drömde också att E´s mamma frågade hur vi hade det och att jag började gråta.

6.44 ringde väckarklockan inne hos E och han kom för att hämta mig. Vi gick tillbaka till sängen i tystnad men väl i sängen så talade vi ut så länge som snoozefunktionen tillät *dvs 16 min*. Han bad om ursäkt för att han inte gått efter mig och för det han sa, men han skyller fortfarande det mesta på sprutorna. Att de gör mig arg och ledsen. Det fick mig att känna mig ensam...och lite konstig. Är det jag som är konstig?

Tack för alla fina kommentarer till mitt förra inlägg, jag ska godkänna och kommentera dom imorgon. Har fortfarande ingen aning om hur vi ska berätta men ikväll tog jag ett litet litet steg iallafall. Jag gick in på Wabbie foundation och Barnlängtan på facebook och tyckte på "gilla"-knappen. Ett litet steg mot att "komma ut".

Det känns inte längre nödvändigt att hålla allt hemligt för E´s föräldrar och de få i min släkt som inte redan fått reda på det från djungeltrumman *läs min mamma*.

Jag skäms inte ett dugg för att berätta att vi har svårt att få barn. Vi kommer inte att ge E´s föräldrar det första barnbarnet och jag klarar inte av fler pikar nu. Jag vill att de ska veta hur dåligt vi mår, hur länge vi har velat bli gravida och vad vi går igenom. Men hur i hela friden ska man berätta det?!

För det första vill jag att de ska förstå vilket helvete vi just nu befinner oss i. Samtidigt vill jag inte sitta och gråta hemma hos hans mamma och pappa. Bjuder man hem dom på middag eller fika blir det en sån spänd stämning. Hans föräldrar skulle sitta och vänta på att få höra att de ska bli farföräldrar och vi skulle skita på oss av nervositet och stamma fram att vi har svårt att få barn. Sen skulle jag grina och det skulle bli tryckt stämmning och sen skulle jag inte kunna träffa dom mer.

E tyckte att det var en jättebra idé att bara ringa till hans mamma och berätta det över telefonen. Typ: "Jaha-vad-har-ni-gjort-idag-då?-jasså-jaha-jo-föresten-vi-har-försökt-få-barn-i-snart-två-år-och-mår-pyton-jo-ja-ganska-jobbigt-är-det-ju...ja-så...ha-det-så-bra-då-och-hälsa-pappa"

Inte världens bästa idé såklart.

Insåg precis att E´s mamma fyller år nästa vecka! Hur ska jag orka åka dit på kalas och sitta och vänta på att de ska berätta om graviditeten? Jag kommer inte att komma ifrån det heller.. skit också!

Tillbaka från TF med ännu mer minus på flexen. Det såg ut som om det kanske börjat växa på vänster äggstock, vilken står på tur att släppa ett ägg eftersom det släppte från höger senast. Jag ska fortsätta med 50ie tills återbesöket på Fredag.

Som vanligt ömmade det när han förde VUL-staven mot vänster sida och han förklarade det med att vänster äggstock verkar vara mer aktiv. Undrar om det är någonting negativt? Båda äggstockarna innehåller ju nästan lika många äggblåsor (12 resp 13)...

Idag jobbar jag första dagen som anställd på företaget, det känns ju bra. Nu ska jag vara positiv!

Jag känner mig fortfarande nere. Har sovit dåligt och drömt om att andra får barn förutom vi. 

Imorgon är det dags för (förhoppningsvis) näst sista VUL hos TF. Ska fråga lite om spolningen och vad planen är. Hur många chanser ska vi ge Puregon? Är det någon idé att prova insemination eller går man direkt till IVF om det inte tar sig?

Fick ju antibiotika efter spolningen och som ett brev på posten kom också svampinfektionen... Irriterande men jag tror jag är på bättringsvägen. Undrar varför de inte alltid skriver ut medel mot svamp när de ordinerar antibiotika till en kvinna.