Ägglossningsstressen har äntligen lagt sig hemma hos oss. Så skönt det är att slippa behöva tvinga sig på varandra. I regel brukar vi vara "less" på sex i ungefär en vecka och det är liksom underförstått att det inte "blir någonting". Istället kan vi nu koncentrera oss på att somna nära och vakna tätt intill varandra. Lite läkning av relationen.

Det känns som om båda är lättade över hela situationen. Jag märker att E verkligen tagit till sig det här med IVF. Förr ville han absolut inte prata om det. Nu frågar han allt möjligt och har tillochmed börjat räkna dagarna med mig. Det är så skönt att vi är på samma våglängd när det gäller det här. Det känns som om vi kommer framåt, tillsammans.

Jag mår faktiskt ok bortsätt från små bitterhetssvackor då och då.

Det har blivit så konstig stämmning hemma hos E´s föräldrar sen vi berättade. Det verkar som om de inte riktigt vet hur de ska tackla situationen. De flesta låtsas som ingenting, men underförstått pratar vi inte om bäbisen som kommer nästa år. Ibland kan E´s mamma säga nånting som syftar till IVF eller något liknande för att visa att de bryr sig, men då svarar ingen eller så börjar de prata om nånting annat. Det känns som om de känner är en lättnad när vi åker hem så att de kan börja bete sig normalt igen. De kanske är rädda för att vi ska börja gråta eller något. Vilket iof inte skulle vara så svårt att åstadkomma. Tycker att jag gråter mer än jag ler.

Igår funderade vi på hur vi ska göra när vi väl påbörjar försök nr1. Alla kommer ju att veta vart i behandlingen vi befinner oss, alltså kommer de också att veta när vi kan testa med graviditetstest. Vilken press att veta att alla vill ha besked om det lyckats! Ska vi försöka smyga med vart i behandlingen vi är? Om vi lyckas, ska vi säga att det inte lyckades bara för att få en chans att komma lite längre in i graviditeten innan vi säger nånting? Kan man hålla sig? Orkar vi träffa alla efter ett misslyckande utan att sitta och grina som tokar? Kan man smyga sig igenom en behandling?

Vårt privatliv är verkligen inte privat längre. Nu är det bara liv...eller det är i startgroparna för ett liv. När vi har barn kan vi börja leva. Kanske kan vi också nångång få tillbaka "privat".