Nu ska jag gå på fikat där det bjuds på fikabröd. Två nya bäbisar föddes i Lördags. Det talas inte om någonting annat. *URK*

Jag berättade för E igår när han kom hem. Han blev inte ledsen men uppgiven. Vi behövde liksom inte säga så mycket. Gick direkt till ett varmt bad.  

Det känns som ett skämt ibland. Vårt liv tillsammans. Det måste ju vara någon som skrattar åt oss. Så känns det. Det tar liksom aldrig slut. Jag blir så trött!

Jag låg och vred mig hela natten. Pulsen slog dubbelt så fort och jag fick liksom inte ro i kroppen. Jag har varit med om det flera ggr förut men första gången var under mitt examensarbete som höll på att ta knäcken på mig. Sen dess är det Pergotime som gjort mig sömnlös och nu på senare tid är det någon slags ångest som håller mig vaken. Ångest över att vårt liv inte fungerar. Det är en sån jävulsk frustration att inte ha kontrollen över vad som händer och samtidigt känna sig totalt överkörd. Så jag snurrade där i sängen. Några ggr under natten försökte E hålla om mig, men det blev bara värre. Tankarna snurrade i huvudet.

"Hur kan en syster vara superfertil när den andra måste kämpa i flera år?"

"Varför skyddade dom sig inte?"

"Varför blir vi inte med barn, kommer vi nånsin att bli det?"

"Överlever jag om 2012 kommer och vi inte lyckats?"

Kan tilläggas också att jag började få ont i magen igår. Precis som alltid innan mens. Det lägger sig som ett tryck, ett band över nederdelen av livmodern. Det var ju passande att kroppen känner att den måste tala om för mig att vi inte lyckats nu heller när min lillasyster precis talat om att de råkat bli med barn. Fan vad de måste ha roligt nu, de där som skrattar åt oss.

Ikväll åker vi M/S Medvind med E´s familj. Vi tänker inte berätta om min lillasysters graviditet. Tänker dra ut på det så länge det är möjligt. Orkar inte prata om det.

Önskar att jag kunde ta några glas vin eller öl under turen men det går ju inte.

Inatt under de få minutrarna jag kunde sova drömde jag om ett positivt graviditetstest. Men jag vet inte vems det var. Självklart är det inte mitt. Sånt händer ju inte. Det händer bara andra.