Igår åkte vi med M/S Medvind, jag, E och de äldre ur E´s familj. Hans systrar med respektive äter inte fisk(?!) och fick därför stanna hemma. För er som inte är från området kan jag förklara att Medvind är en båt som tar en tur kring öar utanför Sundsvall. Allt som allt är man till sjöss lite över tre timmar och ombord äter man en jättegod sommarbuffé och lyssnar på musik.

Det var en fin kväll och som alltid väldigt mysigt att sitta och äta tillsammans med svärfamiljen. Under den första skålen höjde E´s mormor glaset och skålade ut över bordet. Lite i förbifarten sa hon "lycka till" och sneglade mot oss. Tar det som att de vet om det här med IVF och ville säga något fint. Kanske var hela kvällen en grej de gjorde för att muntra upp oss?

Mot kvällen när båten sakta gick in mot hamnen stod jag och E på däck och kollade upp mot land för att försöka se vårt hus. Jag påmindes om förra gången vi åkte en liknande båt, Ådalen 3. Det var tre år sedan och med nästan samma sällskap. Även då stod vi ute på däck mot kvällen. Kommer så väl ihåg att E´s pappa sa rätt ut "Nu vill vi ha barnbarn", varpå jag sa leende "Ja då får ni nog vänta ett tag till".  Sen höll vi om varandra och var glada jag och E, för vi visste att det var bara månader kvar tills vi skulle "göra barn".

Vi pratade om det minnet när vi höll om varandra igår. Tänk om vi vetat hur vårt liv skulle se ut idag. Att inget skulle gå enligt planerna. Det var ju meningen att vi skulle stå där med vår lilla dotter eller son. Kanske tillochmed ha en till på gång i magen. Istället stod vi där och pratade om praktiska detaljer såsom om vi ska bo på hotell i Falun och hur mycket ledigt vi ska ta ut i Augusti/September. När vi enligt planerana skulle vara nöjda och glada över livet så stod vi istället och gladdes över att äntligen få hjälp i Augusti.

Vi betämde oss iaf för att nästa gång vi åker M/S Medvind eller någon liknande båt så ska vi ha lyckats! Två år av motvind får räcka tycker jag.

Det är ju inte så konstigt att man stundtals mår extra dåligt när man är ofrivilligt barnlös. Dagarna innan bim är värst. Efter det är det den långa väntan som tär mest på förhållandet. Ovissheten om man nånsin kommer att kunna bryta mönstret av blod och misslyckande. Dagarna runt och direkt efter ägglossningen är väl de bästa.

Ca 7 dagar i månaden. 

Jag vet att jag undanhåller saker och ting för E, för att skydda honom. Om jag får tydliga menskänningar till exempel. När jag drömde om ett positivt graviditetstest för första gången i mitt liv nästan ropade jag ut det till E när jag vaknade. Det var några månader sedan. Igår när jag drömde om det igen så valde jag att inte säga någonting eftersom det är onödigt att börja hoppas på nån knäpp sanndröm mitt uppe i den här långa väntan på bim. Jag valde att skydda honom istället.

Så igår när vi skulle lägga oss slank det ur mig ändå. Att jag drömt om ett positivt test. Då visade det sig att han också drömt att vi plussat, bara någon natt innan, men valt att inte säga någonting till mig. För att skydda mig.