Nu kom blodet. Jag har än en gång bara varit nåns jävla skämt. Nån som skrattat riktigt gott åt att vi nästan orkade hoppas denna gång. Som så många gånger förr satt jag länge och grät ensam på toaletten. Det var en pina att gå genom hela den långa korridoren tillbaka till mitt rum. Jag kände mig så jävla misslyckad. ÄR så jävla misslyckad. Alla andra, förutom en stackars dam, på hela stora kontoret har barn. Mina vänner blir gravida, min syster fast hon inte ville. Men inte jag. Kommer jag nånsin att få bli det? Jag vågar ju inte ens hoppas längre.

Nu har vi misslyckats med denna behandlingen också. Låghormonstimulering fungerar inte. Det finns bara IVF kvar. Tänk om det bara blir samma sak igen och igen och igen.

Ikväll berättar min syster för pappa och hans släkt. Samtidigt är jag tvungen att åka till min gravida vän i flera timmar och sen hem till E för att förstöra hans dag också. Det känns så jäkla tungt. Sorgen som vi bär på tynger ner oss mer och mer. Förr kunde det släppa lite mellan mensen, när vi fick tillbaka lite hopp. Nu känns det ständigt jämntungt för det finns ingenstans att ta vägen. Överallt får våra vänner och familjemedlemmar det vi inte får. 

När ska det bli vår tur?! Det verkar som om någon glömt oss.

När man vaknar bredvid den person man älskar mest i hela världen och mensen fortfarande inte har kommit för att förstöra tillvaron... när man är på BIM+2 och den hemska mensvärken man hade på BIM+1 är borta... då vill man kunna känna bara ren lycka. Man vill kunna hoppas. Inte gruva sig för att ta ett test.

När man sen tar ett jäkla test, med en puls på 2700 slag/minut vill man inte känna sorg över att man antagligen väntar på det oundvikliga. Att historien ska upprepa sig.  Man vill våga stanna kvar vid testet och se när två streck sakta visar sig samtidigt som mungiporna dras uppåt, inte gömma sig i soffan under en filt.

Mest av allt vill man inte se den man älskar bli så oerhört ledsen och uppgiven när han sprungit till toaletten och sett ett negativt test. Igen. Och höra orden: Det ser ut som vanligt.

Jag har ringt TF. Provera om en vecka. Jävla skitkropp. Inte ens en utebliven mens verkar betyda graviditet för oss. Detta har hänt förut, men jag trodde inte att det skulle kunna hända när jag VET att jag haft ägglossning och tagit ägglossningssprutan. Vad är det som uppehåller mensen?!