Helgen inleddes med jäkt och stress. Som brudtärna har man minst lika mycket som bruden att tänka på, om inte mer. Det var faktiskt ganska skönt för det gav inte så mycket utrymme till jobbiga tankar. Vi är tre väldigt nära vänner som hållit ihop sedan barnsben och K som kämpat med IVF i flera år och äntligen lyckats var den som skulle gifta sig. Jag och T var tärnor.

T har själv blivit gravid av en olyckshändelse med sin pojkvän så de vet att de kan och funderar nu på att börja försöka efter sommaren. Hela hela tiden kommenterade hon hur fin K är som var gravid, undrade hur det kändes och ville se ultraljudsbilden. Jag är ju glad för hennes skull men det gjorde så ont i hjärtat eftersom jag stod där med mensvärk.Lite senare på dagen anslöt sig även min syster och hennes familj till förberedelserna. Ännu mer barnprat.

Så när bröllopsdagen äntligen var över och vi vaknade på Lördagsmorgonen var det dags att bege sig till E´s sommarstuga. Hans lillasyster och hennes sambo skulle också komma dit. De ringde tidigt och ville samåka de två timmarna i vår bil, men det lyckades E tack och lov avstyra. När vi kommer fram till stugan är där mycket mer folk än vi först trodde att det skulle vara. E´s kusiner har också anslutit sig. Och vet ni vad? ALLA hade barn, eller var gravida. Visst var det mysigt att sitta i stugan och grilla men hela dagen tog så mycket kraft av mig. Det sprang småbarn överallt och E´s lillasysters mage var mycket större än när vi såg henne sist. Om man slår upp känslan av otillräcklighet och okvinnlighet så skulle jag finnas illustrerad på bild.

Redan i bilen på väg från stugan resulterade helgens spänningar i ett bråk mellan mig och E. Som alltid blev vi snabbt vänner igen men jag är så less på att barnlösheten ska förstöra så mycket. Inte bara för OSS utan för hela omgivningen. E´s lillasysters graviditet måste hållas dämpad så fort vi är i närheten. Min syster mår dåligt över att hon råkade bli gravid igen när vi har det svårt. Ingen vet hur de ska bete sig kring oss och vi kan inte vara glada för att andra lyckas. Längtan riktigt kliar innuti huden och det finns ingenting jag kan göra för att trolla fram ett barn eller få tiden att gå snabbare.

Söndagen var lugn och vi försökte isolera oss. Trodde att vi var safe från bäbissnack tills vi åker för att hämta en ugnsform från E´s föräldrar. När vi kommer in i huset har E´s större syster börjat slänga ner alla barnleksaker från vinden. De letade efter gamla barnkläder att ge till E´s lillasyster. E´s hög med leksaker och kläder låg i en separat hög. Den skulle upp på vinden igen.

Så kommer vi till Måndagen. Jag gjorde misstaget av att åka hem till min syster på lunchen. Där var redan mamma och hennes nya man. ALLT de pratade om var min syster graviditet eller om hennes son. Jag bara kände att jag orkar inte mer. I bilen på väg därifrån kunde jag konstatera att det ännu en gång blivit riktigt jobbigt att träffa min syster. Jag känner igen den här bittra, ledsna tjejen... jag var precis såhär när hon väntade min systerson. Det är så jäkla många nu som är gravida. Jag orkar inte hålla uppe en fasad. Men jag kan inte isolera mig heller.

Vafan ska jag göra? Jag kan ju inte lägga mig och sova bort sommaren heller, för Pergon gör mig sömnlös!

Jag äter Pergotime igen. Usch, jag trodde att jag skulle slippa de där pillren för alltid. Men nu är det så. Skillnaden denna gång är att ägglossningen kommer att förstärkas av Ovitrellesprutor och att vi inte sätter mycket hopp till att det ska bli några barn utav det. Har vi inte lyckats på minst 7 fina ägglossningar så är nog chansen liten att det skulle göra det nu. Det känns som om chansen istället är stor att det är något annat fel. Kanske rör sig inte mina äggstockar tillräcklig? Iaf så äter jag tabletterna bara för att vara säker på att mensen inte får för sig att försvinna. Men självklart kommer vi att försöka.

Efter första tabletten fick jag en bekant huvudvärk som fortfarande sitter i nu på tredje dagen. Magen och brösten gör lite ont, men det värsta är att jag inte får sova! Precis som under mina tre första kurer ligger jag bara och vrider mig i sängen. Kroppen är SÅ trött men hjärnan snurrar på helvarv och håller mig vaken.

Trots alla sura bieffekter har jag bestämt mig för att ta mig i kragen och börja röra på mig igen. Under Puregonbehandlingen la jag kampsporten på hyllan och när jag mådde dåligt vid mensen rörde jag inte på mig alls. När jag mådde bra tog jag och E tillvara på tiden tillsammans. Vågar nog inte ställa mig på vågen och några kilo skulle jag må bra av att bli av med. Speciellt inför IVF:et till hösten.

Därför drog jag imorse fram cykeln och begav mig mot jobbet. Det var SKITjobbigt och ingen bra idé på fastande mage som innehåller blott en liten pergotimetablett. Men som med all träning mår man bra efteråt. Fast jag gruvar mig lite för hur det ska gå att ta sig hem med huvudvärk, ont i magen (+ rumpan från sadeln) och med en kropp som bara sovit 40 min totalt.

Tänkte skriva ett inlägg om helgen som varit men för det krävs en mindre C-uppsats. En kortare version kanske kommer senare. Kan förkorta den såhär:

Bäbis, bröllop,bäbis, bäbiskläder, barn, stress.