Jag ligger bara och vrider mig runt runt i sängen. Kroppen vill sova men huvudet tillåter det inte. Detta går såklart ut över humöret och jag känner mig allt som oftast som en vresig treåring. Det första jag sa imorse när klockan ringde, då jag precis lyckats somna, var: OH MY GOD du måste skämta!!  

Allvarligt, varför tar man extacy på ravepartyn? Onödigt. Knapra en Pergotimetablett så sover du inte på en vecka! MYCKET mer effektivt.

Idag efter jobbet ville mamma ha med mig till min gravida lillasyster och min ettåriga systerson. För första gången på väldigt länge sa jag "nä det orkar jag inte. Jag måste få vara ensam ett tag". Såg att mamma blev orolig men jag vet precis hur det hade varit... Allt hemma hos min syster skriker bäbis. Det luktar bäbis. Hennes mage växer IGEN och jag hade bara suttit där och sett sur ut. Inte kunnat hjälpa det. Sen hade jag fått dåligt samvete på kvällen för att jag inte kan bete mig som folk. Anklagat mig själv för att inte orkat dra på ett må-bra-leende och gråta ut avundsjukan när jag kommit hem igen.

Nej, det blir bättre såhär. Ensam hemma kan jag andas. Här finns inga bäbissaker förutom de gömda i byrålådan. De ska jag inte ens titta åt ikväll. Jag ska äta jordgubbar och städa.

Idag har jag lunchat med finaste Cecilia. Hon hade fixat ihop en jättegod pastasallad och vi åt och pratade tillsammans i solen vid åkanten. Inte bara om barnlöshet utan om vardagen också. Min blogg är min ventil men jag känner mig ännu lättare efter att ha pratat med henne.

Tack så mycket för det Cecilia! <3