Jag tänker på våra barn hela tiden. Konstant. Det går inte en sekund utan att barnlösheten gör sig påmind på något sätt. Ibland känner jag bara en väldig oro och ett obehag över det jag inte kan påverka. Andra stunder känns det som om jag drömmer och snart kommer att vakna upp, normalfertil och glad. Inte ofta men vissa dagar kan jag också känna en glädje över resan vi startar till hösten.

Idag på fikarasten drömde jag mig bort till slutet av Augusti när allt ska sätta igång. Tanken på att det kanske är då vårt första barn blir till gav mig en varm känsla i hela kroppen. Det var skönt att för en gångs skull inte vara rädd inför hela behandlingen utan bara längta tills det sätter igång. Herregud vad jag längtade! Och log.

Då slog det mig. Jag kommer aldrig mer i mitt liv att längta så här mycket efter någon eller någonting. Det här är den största längtan. Längtan efter meningen med mitt liv.

Det är ganska fint tycker jag. Bloggen får hjälpa mig att komma ihåg att berätta detta för mina framtida barn. Att hos mig och E var de den största längtan flera år innan de fanns.

Jag kan härmed medela följande: Att dricka vin och öl i solen, basta varmt och bada kallt samt vara uppe till kl 1 på natten är ingen bra kombination med en veckas sömnlöshet, ovana att dricka alkohol överhuvudtaget och att börja jobba klockan 8 dagen efter. Jag mår inte så jättebra just nu. Men det var trevligt iallafall och efter något glas kunde jag känna hur barnlöshetssorgen luddades ut. Blev lite mer uthärdlig. Lite farligt är det med alkohol, att man slipper de där jobbigaste känslorna. Tur att jag nästan aldrig dricker. Tycker igentligen att man har mycket roligare utan berusningen.

I köket innan middagen igår passade jag på att prata lite med min chef. Jag berättade att vi nu går vidare till IVF. Som så många andra var hon snabb med att säga "det blir bra det gumman". Så säger ju alla. Jag tycker att det kan jämföras lite med att man alltid utbrister "Nej!" när man får höra några chockerande nyheter, oavsett om det är något negativt eller något positivt. Exempel:

- Vi ska gifta oss!

- Nej! Vad roligt!

Pratar någon om något känsligt säger man alltid "det ordnar sig" eller något liknande.

Vi fortsatte iaf att prata och jag förklarade varför vi tagit det här beslutet om privat IVF. Att det känns lite läskigt eftersom provrörsbefruktning innebär att barnlösheten gått så långt. Då utbrister hon "ja men ni kan ju adoptera!" varpå jag säger "ja det är nog en lång process psykiskt innan man kan acceptera det och adoptera ett barn istället för att fortsätta försöka".

Svaret jag får då är "nej det är det inte. Jag har en väninna som försökte i flera år och sen sa hon helt plötsligt neeej nu adopterar jag"

!!!

Detta är något jag förundrats över många många gånger. Det är alltid människor som redan har barn som inbillar sig att det ska vara så lätt att bara adoptera. Är inte det konstigt? De som upplevt en växande mage, sparkar och det magiska med en förlossning. Som varje dag ser sig själv i sina biologiska barn och kan säga "det där har hon fått av mig". Borde inte dessa människor förstå hur viktigt det är för de flesta att få uppleva samma sak? Att det inte är något man lägger på hyllan bara sådär?

Min chef borde väl ha förstått att hennes väninna inte bara vaknade en dag och visste att de skulle lägga ner försöken? Att det är en låååååång process. Eller är det så svårt att sätta sig in i situationen att det är enklast att stänga ute och bara se till resultatet?

Självklart skulle jag älska ett barn som är adopterat. Lika mycket som biologiska barn. Självklart. Och det är ett fint alternativ. Men graviditeten är ju också jätteviktig för mig. Hela upplevelsen. Det är inget jag vill vara utan. Det gör mig lite ledsen faktiskt att människor inte kan förstå djupet av barnlösheten. För mig saknas inte bara våra barn utan också det underbara med att få vara gravid!

Jag kommer inte att ge mig innan jag fått uppleva  det.