Det är ju inte så konstigt att man stundtals mår extra dåligt när man är ofrivilligt barnlös. Dagarna innan bim är värst. Efter det är det den långa väntan som tär mest på förhållandet. Ovissheten om man nånsin kommer att kunna bryta mönstret av blod och misslyckande. Dagarna runt och direkt efter ägglossningen är väl de bästa.

Ca 7 dagar i månaden. 

Jag vet att jag undanhåller saker och ting för E, för att skydda honom. Om jag får tydliga menskänningar till exempel. När jag drömde om ett positivt graviditetstest för första gången i mitt liv nästan ropade jag ut det till E när jag vaknade. Det var några månader sedan. Igår när jag drömde om det igen så valde jag att inte säga någonting eftersom det är onödigt att börja hoppas på nån knäpp sanndröm mitt uppe i den här långa väntan på bim. Jag valde att skydda honom istället.

Så igår när vi skulle lägga oss slank det ur mig ändå. Att jag drömt om ett positivt test. Då visade det sig att han också drömt att vi plussat, bara någon natt innan, men valt att inte säga någonting till mig. För att skydda mig.

Nu ska jag gå på fikat där det bjuds på fikabröd. Två nya bäbisar föddes i Lördags. Det talas inte om någonting annat. *URK*

Jag berättade för E igår när han kom hem. Han blev inte ledsen men uppgiven. Vi behövde liksom inte säga så mycket. Gick direkt till ett varmt bad.  

Det känns som ett skämt ibland. Vårt liv tillsammans. Det måste ju vara någon som skrattar åt oss. Så känns det. Det tar liksom aldrig slut. Jag blir så trött!

Jag låg och vred mig hela natten. Pulsen slog dubbelt så fort och jag fick liksom inte ro i kroppen. Jag har varit med om det flera ggr förut men första gången var under mitt examensarbete som höll på att ta knäcken på mig. Sen dess är det Pergotime som gjort mig sömnlös och nu på senare tid är det någon slags ångest som håller mig vaken. Ångest över att vårt liv inte fungerar. Det är en sån jävulsk frustration att inte ha kontrollen över vad som händer och samtidigt känna sig totalt överkörd. Så jag snurrade där i sängen. Några ggr under natten försökte E hålla om mig, men det blev bara värre. Tankarna snurrade i huvudet.

"Hur kan en syster vara superfertil när den andra måste kämpa i flera år?"

"Varför skyddade dom sig inte?"

"Varför blir vi inte med barn, kommer vi nånsin att bli det?"

"Överlever jag om 2012 kommer och vi inte lyckats?"

Kan tilläggas också att jag började få ont i magen igår. Precis som alltid innan mens. Det lägger sig som ett tryck, ett band över nederdelen av livmodern. Det var ju passande att kroppen känner att den måste tala om för mig att vi inte lyckats nu heller när min lillasyster precis talat om att de råkat bli med barn. Fan vad de måste ha roligt nu, de där som skrattar åt oss.

Ikväll åker vi M/S Medvind med E´s familj. Vi tänker inte berätta om min lillasysters graviditet. Tänker dra ut på det så länge det är möjligt. Orkar inte prata om det.

Önskar att jag kunde ta några glas vin eller öl under turen men det går ju inte.

Inatt under de få minutrarna jag kunde sova drömde jag om ett positivt graviditetstest. Men jag vet inte vems det var. Självklart är det inte mitt. Sånt händer ju inte. Det händer bara andra.

När jag skulle gå ut ur bilen efter en trevlig kväll hos en gemensam vän ville min syster att jag skulle stanna kvar i bilen. Hon sa att hon måste prata med mig och började gråta. De ska ha ett till barn. Jag ska bli moster igen. Hon sa att hon känner sig så dum gentemot mig och E. Att det var vår tur. Att jag skulle hata henne. Det var inte planerat. Det bara hände och efter nyår får de tillökning.

Jag tröstade henne. Blev totalt nollställd inombords. Tyckte synd om henne som mått dåligt och gruvat sig. Lovade att det var ok. Grattade. Strök på kinden.

Min bästa vän, E´s lillasyster och nu min lillasyster... alla tre kommer att få barn i början av nästa år. Jag bad att få slippa vara med när de berättar för alla.

Det känns så himla delat detta. Det gör inte lika ont i själen som första gången. Känner mig nollställd. Kanske jag bara accepterar att jag blir omkörd hela tiden. Det är alltid andras tur, inte våran. Bra iallafall att min syster är superfertil. Skulle inte orka med om hon också hade problem.

Snart kommer E hem och då ska jag berätta. Kanske kommer tårarna då.

Fan, orkar vi detta?

Hittade denna underbara blogg och läste detta fina inlägg. Så himla fint skrivet!

Snälla underbara E ringde från TF. Nu har jag Ovitrellesprutor att hämta på apoteket så att jag kan vara säker på att jag ägglossar med Pergotime och slipper vänta 16 dagar på mensen. Skönt!

De önskade mig lycka till över sommaren och sa "plötsligt händer det".... hoppas att hon har rätt!

Har funderat lite på det här med PCOs. Det finns ju PCO-kvinnor som bara har en massa äggblåsor, inga onormala homonnivåer. Jag är ju en av dom. Men borde inte det betyda att det ska vara ganska lätt för mig att bli gravid då..bara man får till en ägglossning? Förstår inte ens varför ägglossningen hämmas om hormonerna är normala?!

Jag har ätit Pergotime i tre omgångar. Iof så kollades det inte med blodprov att ett ägg verkligen släppt, men jag kände ju av det i magen. Dessutom var äggblåsorna jättestora, upp mot 25 mm. Sen har jag ägglossat fyra ggr med Puregon. Allting har alltid sett bra ut. TF tror att jag med mina cykler på 33-50 dagar måste ha ägglossat iallafall några ggr/år. Detta borde ju betyda att jag ägglossat minst 7ggr under dessa snart två år. Under de ägglossningarna har vi haft sex på precis rätt dagar. Efteråt har jag legat och cyklat med benen i vädret (jättehett jag vet) och sen legat och sovit på en kudde hela natten.

Om allt som ska behövas är en riktig ägglossning, borde jag inte ha lyckats bli gravid vid det här laget då? Det känns ju som om det är något annat fel på oss, eller mig. Jag kan inte släppa den tanken. Den gör mig rädd. Livrädd.

Vad gör vi om vi inte kan bli med barn tillsammans? Om äggen är kassa eller de helt enkelt inte vill fästa? Om vi är okompatibla med varandra?

Jag och E pratade om det där igår. Antagligen skulle den första åtgärden vara spermiedonation. Efter det kanske man kan prova äggdonation. Jag vet att min syster skulle ställa upp, så att bäbisen iaf liknar mig och har våra gener. På så sätt skulle både E och jag få ett biologiskt barn... Men det förutsätter ju att någonting verkligen kan fästa i min livmoder. Läste iofs nånstans att det väldigt väldigt sällan missllyckas  pga att livmodern fungerar dåligt, utan det är kvalitén på äggen som styr det mesta.

Förr var det viktigaste för mig att jag och E får biologiska barn tillsammans. Nu när det gått två år och längtan bara gör ondare och ondare är det viktigaste att få vara gravid och att få föda våra barn, oavsett om de är helt biologiska eller inte. Jag vill inte leva mitt liv utan att få uppleva graviditeterna och förlossningarna. Det skulle kännas som att bli snuvad på en stor del av livet. Som att få höra men inte se. Eller att veta hur man går men sakna ben. Så känns det.

Varför funkar det inte?

Finaste Candra har skickat mig och E ett paket. Vi blev båda tårögda och väldigt glada över den vackra filten hon gjort bara till oss. Tack så hemskt mycket vännen!! Det betyder verkligen jättemycket för oss. Filten kommer att finnas där så fort vår bäbis kommer till oss. Vårt första barns första filt <3 Tills dess att den kommer till användning ska den få ligga i hemliga lådan och jag kommer säkert att ta upp den, titta, klämma och le flera flera gånger i veckan.

Tyvärr är jag inte lika händig som du Candra, men något till monstret kommer att dimpa ner i er brevlåda framöver <3

Tack igen!