Helgen har varit fullspeckad med möhippeplanering och själva hippan. De två lediga dagarna har bara swichat förbi och helt plötsligt sitter jag här på jobbet igen :/

Möhippan blev iaf toppenbra och vi kunde inte haft mer tur med vädret. Eftersom bruden är gravid blev tillställningen alkoholfri och det kan verkligen rekomenderas. Jätteskönt att må bra dagen efter. Jag hade ju ändå inte velat dricka.

Efter en härlig picknick i Merloparken på morgonen skulle vi åka in mot stan i fina Amerikanare. Tyvärr kunde två tjejer inte följa med vilket medförde att jag fick åka själv i en bil, en cadillac, med pappa som chaufför. Eftersom det är så sällan det är bara han och jag så tog jag mod till mig och berättade om våra problem. Det tog några minuter att hitta de rätta orden, men det var inte alls lika jobbigt som att berätta för tex chefen eller mamma. Kanske har jag härdats?

Iaf så svarade han med några klumpiga kommentarer, mest för att han säkerligen var så himla nervös och obekväm. Hans första svar var "ja men ni kan ju adoptera", sen lade han till "kanske jag också borde försöka få till ett barn med *** (hans nya tjej som är mycket yngre än vad han är)" och sen kontrade han med "konstigt att ni har problem, när jag och mamma ville ha barn var det bara att bestämma sig sen kom inte mensen"...

Jag älskar min pappa och vet att han nästan aldrig talar känslor eller något sådant. Jag lät därför kommentarerna rinna av mig och tog istället tillvara på det fina han sa och det faktum att han nu vet. Det är skönt att det inte finns någon oinvigd i vår närmaste krets.

PS. Det drar ihop sig till bloggträff i helgen. Om ni som anmält skickar ett mejl till mig på ettvanligtliv@hotmail.se så får ni vidare instruktioner om plats och tid. Vi vill inte skriva detaljer här på bloggen för att skydda allas anonymitet.

Tack och lov att ni finns. Som kan ge peppning och råd. För runt omkring oss finns det människor som verkligen inte fattat galoppen. Ibland är det någon närstående, typ mamma eller syskon som råkar säga något oplanerat och klantigt (Exempelvis mammas kommentar för några veckor sedan då hon tyckte att jag bara skulle släppa allt och vara som vanligt...för det kan ju gå!) Ibland är det en vän och kollega. E fick erfara det sistnämnda i veckan.

När jag kommit hem från TF och hade en tid för IVF-samtal, en stor händelse i vårt liv, ringde jag på en gång till E som fortfarande var på jobbet. Vi pratade ett tag om vad doktorn sagt och konstaterade att det kändes skönt att äntligen ha en tid. Ett startdatum att se fram emot. Samtidigt som vi pratade kunde jag höra att E´s vän och kollega stod bredvid honom. Den här killen är nyligen informerad om läget men bryr sig inte riktigt om att prata med E om det. Konstigt eftersom vi hört från annat håll att han i en tidigare relation försökte få barn i några år.

När E kom hem senare på kvällen frågade jag om han fått någon kommentar från kollegan om att vi snart ska inleda IVF-försök. Vet ni vad han sagt?!

Kollegan hade berättat om en vän till honom, som alltid var ledsen och hade svårt att bli med barn med sin sambo. Tillslut hade de gift sig... och sen kunde de aldrig få barn. Slut på historien.

Vad är det för typ av peppning?! Vad ville kollegan att E skulle säga?

"Jaha, det där gjorde mig ju livrädd, tack så mycket"...

Så otroligt tanklöst sagt. Det är detsamma som att säga:

"Jasså har du cancer? Jag hade en vän med cancer, han dog"

Det måste vara så att E´s kollega inte alls ser på barn som meningen med livet. Han är 34 och hon är 38. Båda vill nog ha barn men sätter allt annat framför. Säger att de måste bli färdig med en massa annat innan de börjar. Känner ingen stress och det är ju bra. Men kan man verkligen vara så oempatisk att man inte kan förstå hur man peppar och stödjer en vän med en livskris?

Han borde sagt:

"Vad kul att ni har en tid! Nu kommer det att lyckas det känner jag på mig"

Ägglossningsstressen har äntligen lagt sig hemma hos oss. Så skönt det är att slippa behöva tvinga sig på varandra. I regel brukar vi vara "less" på sex i ungefär en vecka och det är liksom underförstått att det inte "blir någonting". Istället kan vi nu koncentrera oss på att somna nära och vakna tätt intill varandra. Lite läkning av relationen.

Det känns som om båda är lättade över hela situationen. Jag märker att E verkligen tagit till sig det här med IVF. Förr ville han absolut inte prata om det. Nu frågar han allt möjligt och har tillochmed börjat räkna dagarna med mig. Det är så skönt att vi är på samma våglängd när det gäller det här. Det känns som om vi kommer framåt, tillsammans.

Jag mår faktiskt ok bortsätt från små bitterhetssvackor då och då.

Det har blivit så konstig stämmning hemma hos E´s föräldrar sen vi berättade. Det verkar som om de inte riktigt vet hur de ska tackla situationen. De flesta låtsas som ingenting, men underförstått pratar vi inte om bäbisen som kommer nästa år. Ibland kan E´s mamma säga nånting som syftar till IVF eller något liknande för att visa att de bryr sig, men då svarar ingen eller så börjar de prata om nånting annat. Det känns som om de känner är en lättnad när vi åker hem så att de kan börja bete sig normalt igen. De kanske är rädda för att vi ska börja gråta eller något. Vilket iof inte skulle vara så svårt att åstadkomma. Tycker att jag gråter mer än jag ler.

Igår funderade vi på hur vi ska göra när vi väl påbörjar försök nr1. Alla kommer ju att veta vart i behandlingen vi befinner oss, alltså kommer de också att veta när vi kan testa med graviditetstest. Vilken press att veta att alla vill ha besked om det lyckats! Ska vi försöka smyga med vart i behandlingen vi är? Om vi lyckas, ska vi säga att det inte lyckades bara för att få en chans att komma lite längre in i graviditeten innan vi säger nånting? Kan man hålla sig? Orkar vi träffa alla efter ett misslyckande utan att sitta och grina som tokar? Kan man smyga sig igenom en behandling?

Vårt privatliv är verkligen inte privat längre. Nu är det bara liv...eller det är i startgroparna för ett liv. När vi har barn kan vi börja leva. Kanske kan vi också nångång få tillbaka "privat".

När vi försökt ett tag och de där första små små oroskänslorna presenterade sig kommer jag ihåg att jag var jätterädd för IVF. Livrädd even. Någonstans såg jag en broschyr med titeln "Göra barn på sjukhuset" och den etsade sig fast i mitt minne som ett skräckscenario. Brukade lugna mig själv med att SÅ långt skulle det iallafall aldrig gå!

Sedan dess har IVF varit som en slutmarkering för oss. Visst, pergotime men ALDRIG IVF iallafall. Ok Puregoninjektioner, men knappast IVF. Vi ska lyckas utan. Vi är unga. Alla andra klarar det ju utan. Jag vet inte hur många ggr jag blivit omhållen av E när mensen dykt upp, hulkandes av tårarna som aldrig ville sluta, och han har lovat att SÅ långt som IVF går det aldrig.

Så sitter vi här. Nu har vi ett datum. IVF. Vi klarade det inte på egen hand.

Något jag bävat för har blivit verklighet och hela världen runtomkring bara fortsätter snurra som om ingenting hänt. Men det är ok. Vet ni varför? Jo för imorse hade vi vårt "sista-dagen-på-ägglossningssexet" och det var lika påtvingat som vanligt. Eftersom E jobbar till sent sent på kvällen var vi tvungna att ställa klockan på 6 (ironiskt va?) bara för att hinna göra det innan jag måste upp. Det var varmt som en bastu i rummet och båda var mer sovande än vakna. Stackars E får ju dra det tungsta lasset och det tar på kroppen att behöva prestera flera dagar på raken. Jag ska inte gå in på detaljer men jag kommer ihåg att jag tänkte där under akten "fan vad det här har förstört oss". Det ska inte behöva vara såhär. Och jag förstod. Vi behöver det här. IVF. Det kan ju gå bra. Kanske kan vi få barn på egen hand efter första barnet?

Nu har vi passerat alla delstopp, provat en massa mat, mediciner, kurer, bett till Gud och träffat en massa doktorer. Vi är framme vid slutmarkeringen och jag längtar efter att få sätta igång. Jag räknar dagarna. Det är 75 dagar kvar.

Det sista besöket hos TF inför sommaren är nu avklarat. Han såg att äggblåsan spruckit och att det börjat produceras gulkroppshormon så ägglossningen har det verkligen varit. Jag förklarade att vi bestämt oss för att köpa ett trepack med graviditetsgaranti i Falun och har nu fått en tid den 23 Augusti kl 10,00 för informationsmöte. Han sa att pga min ålder och vårt fertilitetsproblem hör jag till dom som har stora chanser att lyckas. Känns ju kul, men det är många som lovat att det ska funka. Först utan någon hjälp, sen efter antibiotika, sen mer pergo och nu senast med Puregon. Det måste bara funka med IVF!!!!

För att mensen inte ska försvinna och för att vi ska ha nån chans alls över sommaren så fick jag Pergotime utskrivet. Det känns ju bra men fy vad jobbigt att behöva få alla biverkningar igen :(

Kommer att räkna dagarna fram tills det är dags att sätta igång. Innan dess kan jag iaf glädja mig åt vår bloggträff som kommer att äga rum nästa vecka!!

De som anmält sig so far är:

Amanda

Solens strålar (skulle din vän också med?)

Min längtan

En mammawannabee

Möjligtvis kommer Cecilia lite senare

Kanske kommer det också någon fin själ genom barnlängtan

Har jag glömt någon så skyller jag på tillfällig senilitet och då får ni gärna påminna mig! Det ser ut som om det blir Söndagen den 19:e som gäller, men jag och Kix kommer att återkomma snarast med mer detaljer.

ALF! Vår blivande maskot som snart är på väg hem till oss från staterna. Alf kommer att följa oss genom IVF-resan för att sedan bli vårt första barns mjukisdjur. Det här inlägget blir också det första under den nya rubriken "IVF".

Stickan blev starkare sen så den visade också positivt efter 10 minuter.

Ägglossningen strular. Irriterande men skitsamma. Vi "säkrade upp" denna dagen iallafall och hoppas att Clearblue kommer att visa en smiley ikväll eller imorgon så att jag kan ta Ovitrellen.

Eftersom det jäklas hela tiden blir vi mer och mer fokuserade på IVF. Idag klickade vi hem en maskot som kommer att följa oss genom resan mot en bäbis "hospital style". Eftersom vi (speciellt E) är lite nördiga av oss blev det ett mjukdjur som föreställer någon som hade en serie på 80-talet. Djuret är tillverkad 1986 och har legat i originalkartong sedan dess hemma hos någon i USA. Han har mycket päls och väldigt lång näsa. Älskar pizza gör han också...kommer från Melmack... nån som kan gissa?  :)