Tack för era fina och stöttande kommentarer! Mår lite bättre nu såhär på kvällen. När jag kom hem efter jobbet gick jag direkt till sängen och grät länge med ALF i famnen. Grät tills jag somnade. Det var liksom droppen att se deras ultraljudsbild och dessutom med den rubriken. Självklart var det inte menat att vi skulle ta åt oss, men självklart gör jag det. Lite konstigt av dom att skriva så när de själva fick vänta ett år innan de lyckades. Det tar nog ett tag innan jag orkar mig in på facebook igen. Kommer tyvärr inte att trycka på "gilla"knappen, och det gör mig ännu mer ledsen. Att jag inte kan känna så stor glädje för deras skull.

När jag vaknade kom E precis hem från jobbet och det var som om han läst mina tankar. Han sa ingenting utan gick direkt till sängen och la sig bakom mig. Jag berättade om bilden och en lång stund lyssnade han och pussade mig i nacken. Höll om mig hårt och lovade att allt kommer att bli bra. Tillslut.

När jag reste mig för att gå till köket och laga mat hade han redan köpt med sig färdigmat hem. Som om han visste att ingen av oss skulle orka laga någonting idag. Allt var klart och på ett kick satt vi i soffan och åt. Drack ett glas vin till maten. Det var vi värda.

Det stack till rejält i hjärtat när jag såg att E´s lillasyster lagt ut deras ultraljudsbild på facebook. Till råga på allt så hade den titeln "Egenproducerad"...

Kul, vad ska vi skriva vid vår bild? "Sjukhusproducerad"?

Vart fan är min bäbis om jag får fråga! Varför ska alla andra i min omgivning lyckas men inte vi?! Vi är sex år äldre, hade inte vi kunat få lyckats först?!

Jag hatar att vara såhär jävla avundsjuk och ledsen. En helt ok dag blev precis SKIT.

Jag vågade inte cykla hem från jobbet igår så min fina mamma lånade ut sin bil till mig. Det är kärlek det, att sätta sig på en alldeles för hög racingcykel med kontorskläder och cykla 8 kilometer för sin dotters skull. Speciellt eftersom mamma är förespråkare för "tantcyklar" och har en uttalat rädsla för handbromsar :)

När jag kom hem väntade E på mig innanför dörren. Vi brukar alltid hälsa varandra välkommen i hallen med en varm kram och några pussar. Igår fick jag en lång hård kram. Precis vad jag behövde. Det är också kärlek det.

E är ledig varje måndag och hans mamma hade passat på att hälsa på honom under dagen. Hon hade inte fått veta något om min krampincident i duschen men hon hade frågat lite om hur vi mår och när det är dags för IVF. Lite försiktigt hade hon frågat om vi plockat ut några ägg nångång för att titta på dom...

Haha, som om det bara är att värpa några stycken! Ok hon har ganska mycket att lära men det är fint att hon frågar tycker jag. Hon har föresten läst ut boken av Cecilia som hon lånade av mig. Precis som jag tycker hon att den är jättebra! Skulle gärna sätta mig ner och prata med henne om boken men av någon anledning verkar hon bara vilja prata om känsliga saker när hon är ensam med E. Lite komiskt eftersom E mer än gärna överlåter sådana samtal till mig.

Idag räknar vi ner till bara?! 50 dagar kvar tills IVF-resan startar. Vi försöker påminna varandra om det varje dag. Att vi har något stort och fantastiskt framför oss. Det är kärlek det.