Det är så skönt att denna dagen snart är över. För att inte nämna gårdagen.

Där fick man igen för att man tillåtit sig en vila från barnlösheten i några dagar. Vi kastades direkt tillbaka till gamla hjulspår så fort vi satte vår fot innanför dörren här hemma.

Tisdagskvällen spenderades mot min vilja med E´s arbetskamrater och respektive. Däribland ett par som nyligen kommit ut som gravida. De hade försökt i ett år innan mensen plötsligt uteblev. När E i Maj äntligen vågade berätta om hur jobbigt vi har det fick han deras bäbisbesked tillbaka. Man kan tycka att de borde veta hur svårt det är för oss att umgås med dom, eller hur motigt det var att krama och gratta medans vi behöll ett stadigt leende... men det märktes inte. Hon frågade mig lite om vart vi befinner oss men visste ingenting om några behandlingar eller så. Eller ens vad IVF är. Sa att det måste vara lite jobbigt att ha försökt i två år men att vi är ju så unga... Hon tyckte ju själv att det var lite retligt när mensen dök upp varje månad. Frågade om vi nånsin tänkte att det bara inte varit meningen än?!

Sen gick dom omkring och klappade på magen hela tiden. Ringde till folk och pratade ljudligt om förra ultraljudet. Flera gånger lyckades de påpeka att de inte kunde äta eller dricka vissa saker osv pga att de är just GRAVIDA. Utifall vi inte förstått det än.

Så idag var det dags att fira E´s lillasyster som fyller 21. Dagen till ära har E´s halvbror och hans familj bestående av fru och två små barn dykt upp på besök. Lägenheten skulle alltså fyllas med gravidmagar och småbarn. Förstod ju redan innan att det skulle bli pest och pina. Hela förmiddagen gick jag runt och gruvade mig med tårarna brännandes innanför ögonlocken. Droppen kom när jag hittade min favorittröjja liggandes i garderoben med ett stort gapande hål i sig. Tyckte att det var så jädra symboliskt för vårt pissiga liv just nu. Jag fick ett totalt psykbryt och skrek till E med tårarna sprutandes "varför kan vi inte få ha någonting fint, varför går allt sönder hela tiden, varför lyckas alla andra runt omkring oss och vi hela tiden får nöja oss med ingenting?!"  Jag kastade mig på sängen och grät och grät. Stackars E visste inte vad han skulle göra så han satte igång att städa köket.

Så var klockan plötsligt 17,30 och jag och E anlände sent med flit för att vara säkra på att undvika de där första lyckliga utropen, klämmande på lillasysterns mage och uppvisning av ultraljudsbilden, men självklart var alla andra sena också. Vi möttes istället i hallen av E´s lillasyster med magen i vädret. Hängde av oss jackan bredvid en "vänta barn bok" och snubblade över en babysitter som dom fått av någon vänlig själ.

Sen kom barnfamiljen och invaderade lägenheten. Alla hade bara ögon för de små barnen eller magen och jag och E klämde in oss i ett hörn i soffan. Där satt vi hela kvällen. Vi sa nästan ingenting. Jag kände mig usel som inte kunde gulla med barnen som alla andra gjorde. Kände mig värdelös som kvinna. Tänkte att jag kanske blir en värdelös mamma som inte ens kan bete mig normalt uppe i så fina småbarn. De där vanliga känslorna. Flera gånger fick jag bita mig i läppen för att inte gråta för det gjorde så jävla ont i hjärtat hela tiden. Det borde vara jag som var gravid. Inte lillasystern.

När vi äntligen kunde ta oss därifrån sa de åt oss att kolla på lillasystern nya bil på parkeringen. Det var en likadan som jag och E alltid tänkt köpa till vår familj. Men de pengarna går ju åt till helt andra saker just nu. Saker som ingen i den där lägenheten nånsin kan sätta sig in i. De skulle aldrig förstå inte hur jobbigt hela kalaset var för oss. Antagligen tyckte de bara att vi såg ledsna ut eller var tråkiga. De kommer aldrig att känna den där tryckande värkande känslan i hjärtat. Den som sitter i ännu tillsammans med mensvärken som berättar att jag kommer att må ännu värre imorgon.

35 dagar kvar.