Det här med att inte bry sig så mycket om de sista försöken med pergotime innan IVF hade verkligen gått så himla mycket bättre om mensen inte beslöt sig för att komma senare än vanligt. Till en början gick det så bra. Jag hade nästan accepterat att blodet skulle komma. På vår resa till Åre och även på min mammas möhippa i helgen drack jag alkohol. Kunde glömma för en stund. Det var skönt.

Sen kom inte mensen när den "skulle". Självklart började jag att hoppas på en gång. Om än väldigt försiktigt. Det lilla positiva jaget som finns kvar inom mig nånstans började tala till mig. "Varför skulle det inte ha kunnat fungera denna gången?" För en stund trodde jag verkligen att vi faktiskt hade lyckats!

Så på morgonen Bim+1 slogs jag i magen av en fruktansvärd kramp. Mensvärk såklart. I en timme låg jag och vred mig innan alvdonen började värka. Det var som att verkligheten kom ikapp mig. HUR kunde jag vara så DUM?!

Visst är det konstigt hur fort man kan gå ifrån att ha så mycket tro till sig själv och sin kropp till att fullständigt ge upp hoppet om dess förmåga? Innan vi började försöka få barn tyckte jag verkligen om mig själv. Jag var fysiskt och mentalt stark, duktig i skolan, konstnärlig och såg ok ut. Allt jag ville ha i livet kunde jag få. Det ordnade sig alltid. Självklart skulle jag också kunna bli med barn.

Nu när jag tänker på mig själv börjar jag att gråta för jag ser bara ett misslyckat vrak. Jag känner mig mindre kvinnlig än alla andra och en total outsider bland min omgivning. För det allra mesta är jag den enda som inte fått barn och det får mig att känna mig otillräcklig. Ofullständig. Osmart. Ofärdig.

Jag trodde att jag skulle orka rycka upp mig men som varje gång mensen kommer tappar jag allt hopp. Hur fan ska detta nånsin kunna fungera?