Jag hade tur och fick en tid hos KK nästan direkt och fick träffa två jättetrevliga unga läkare. En man och en kvinna. Vi satte oss ner och jag berättade som det var, att jag har pco-äggstockar och äter pergotime i väntan på IVF till hösten. Att jag haft ont i magen i flera dagar och att jag ska ta en ovitrellespruta när jag får ett positivt ägglossningstest. Jag berättade också om krampen i livmodern.

Lite stolt över mig själv som numera klarar av att prata om sånt här med doktorer utan att vilja börja gråta.

Vid undersökningen kände de först hur det står till "där inne". Den kvinnliga läkaren förde in två fingrar och tryckte samtidigt på utsidan magen precis ovanför livmodern. Jag var rejält öm där och när hon tryckte så framkallades de där kramperna jag kännt förut. De kunde inte säga vad kramperna beror på men troligast hör det bara ihop med ägglossningen.

 Efter det gjorde de ett VUL. Jag berättade att jag antagligen kommer att ägglossa från vänster sida vilket också konstaterades. De såg att det dominanta ägget var nästan 3cm! vilket förklarar en del. "Det kommer antagligen att göra rejält ont när den där spricker" sa den manliga läkaren. Jag skrattade.

Slemhinnan i livmodern var tjock, fick inte veta hur mycket men de sa att det var dags för ägglossning.

Eftersom testet som jag tog bara några timmar innan besöket var väldigt negativt bestämde vi att jag skulle ta ovitrellesprutan för att sätta igång allting.

Innan jag gick frågade jag om endometrios men de tyckte inte att jag skulle kunna ha det eftersom jag inte har några andra symptom. Frågade också om bakteriell vaginos och det hade jag inte. SKÖNT! De båda skrattade till flera ggr under undersökningen eftersom jag hade sån stenkoll på allting.

Efter besöket åkte jag direkt hem och stack Ovitrellen i magen. Skönt iaf att kunna veta att mensen kommer om 14 dagar. 48-14 = 34 så då är det nästan bara en månad kvar till IVF!

Ägglossning idag alltså!

Jag har fått nog. Imorgon ringer jag KK och ber om ett VUL. Har ont i magen och brösten precis som vid ägglossning men de jävla stickorna visar ingenting alls. Jag känner mig faktiskt helt förstörd. Ledsen för att det aldrig bara kan flyta på utan det måste jävlas hela tiden. Hur ska jag kunna koppla av i sommar? Det kommer inte att gå eftersom det händer alldeles för mycket hela tiden. Inte för OSS, utan för andra. Vi står ju still. I vårt stökiga hus.

Idag efter jobbet satt vi båda helt apatiska i soffan. Det riktigt kryper inom mig av längtan och frustration. Det finns ingenstans att vända sig heller för överalllt är det vänner eller familj som är gravida. Får det vi inte får.

Såhär vill jag inte ha det i 48 dagar till. Det går inte. Jag måste nog släppa det här nu. Om det går.

Det var ingen bra idé det här med Pergotime över sommaren. Visst det skulle hålla hoppet vid liv men när ägglossningen inte kommer och man sitter med ägglossningsvärk så blir allt bara till en frustration. Skulle ha skitit i allt vad försöka heter och bara koncentrerat oss på att andas och ta oss igenom sommaren. Isolerat oss. Stängt ner facebook. Låst dörren.

De två gånger jag använt Pergotime förut har ägglossningen kommit dag 15. Vilket skulle ha varit igår. Alla tecken finns där och ont i magen har jag verkligen, men inget utslag på stickorna. Funderar på att bara sticka ovitrellen i magen och så får det bli ägglossning nu, även om kroppen inte riktigt är beredd. Få det överstökat bara. Detta är ju pest!

Det är skitjobbigt att det ska strula, speciellt nu när alla börjar "komma ut" med sina graviditeter omkring oss. Snart kan vi inte hålla nyheten om att min syster är gravid igen för E´s familj. Samtidigt kommer E´s storebror till stan med sina småbarn. Alla ska såklart bjudas på middag och det är en kväll jag verkligen bävar för. Att sitta där och må skit och ha en kropp som bara jävlas kommer att vara rena rama döden för mig. Sen alla frågor och alla blickar.

Usch det börjar kännas så jobbigt det här. Är lite rädd för vad som skulle ske om vi misslyckas efter sommaren. Kommer jag att överleva ett negativt resultat när alla börjar föda sina barn? Tänk om jag går under?

Tack för era fina och stöttande kommentarer! Mår lite bättre nu såhär på kvällen. När jag kom hem efter jobbet gick jag direkt till sängen och grät länge med ALF i famnen. Grät tills jag somnade. Det var liksom droppen att se deras ultraljudsbild och dessutom med den rubriken. Självklart var det inte menat att vi skulle ta åt oss, men självklart gör jag det. Lite konstigt av dom att skriva så när de själva fick vänta ett år innan de lyckades. Det tar nog ett tag innan jag orkar mig in på facebook igen. Kommer tyvärr inte att trycka på "gilla"knappen, och det gör mig ännu mer ledsen. Att jag inte kan känna så stor glädje för deras skull.

När jag vaknade kom E precis hem från jobbet och det var som om han läst mina tankar. Han sa ingenting utan gick direkt till sängen och la sig bakom mig. Jag berättade om bilden och en lång stund lyssnade han och pussade mig i nacken. Höll om mig hårt och lovade att allt kommer att bli bra. Tillslut.

När jag reste mig för att gå till köket och laga mat hade han redan köpt med sig färdigmat hem. Som om han visste att ingen av oss skulle orka laga någonting idag. Allt var klart och på ett kick satt vi i soffan och åt. Drack ett glas vin till maten. Det var vi värda.

Det stack till rejält i hjärtat när jag såg att E´s lillasyster lagt ut deras ultraljudsbild på facebook. Till råga på allt så hade den titeln "Egenproducerad"...

Kul, vad ska vi skriva vid vår bild? "Sjukhusproducerad"?

Vart fan är min bäbis om jag får fråga! Varför ska alla andra i min omgivning lyckas men inte vi?! Vi är sex år äldre, hade inte vi kunat få lyckats först?!

Jag hatar att vara såhär jävla avundsjuk och ledsen. En helt ok dag blev precis SKIT.

Jag vågade inte cykla hem från jobbet igår så min fina mamma lånade ut sin bil till mig. Det är kärlek det, att sätta sig på en alldeles för hög racingcykel med kontorskläder och cykla 8 kilometer för sin dotters skull. Speciellt eftersom mamma är förespråkare för "tantcyklar" och har en uttalat rädsla för handbromsar :)

När jag kom hem väntade E på mig innanför dörren. Vi brukar alltid hälsa varandra välkommen i hallen med en varm kram och några pussar. Igår fick jag en lång hård kram. Precis vad jag behövde. Det är också kärlek det.

E är ledig varje måndag och hans mamma hade passat på att hälsa på honom under dagen. Hon hade inte fått veta något om min krampincident i duschen men hon hade frågat lite om hur vi mår och när det är dags för IVF. Lite försiktigt hade hon frågat om vi plockat ut några ägg nångång för att titta på dom...

Haha, som om det bara är att värpa några stycken! Ok hon har ganska mycket att lära men det är fint att hon frågar tycker jag. Hon har föresten läst ut boken av Cecilia som hon lånade av mig. Precis som jag tycker hon att den är jättebra! Skulle gärna sätta mig ner och prata med henne om boken men av någon anledning verkar hon bara vilja prata om känsliga saker när hon är ensam med E. Lite komiskt eftersom E mer än gärna överlåter sådana samtal till mig.

Idag räknar vi ner till bara?! 50 dagar kvar tills IVF-resan startar. Vi försöker påminna varandra om det varje dag. Att vi har något stort och fantastiskt framför oss. Det är kärlek det.

Har varit med om nånting som gjort mig orolig. Imorse kämpade jag mig till jobbet på cykel eftersom jag har förlorat så mycket kondition den senaste tiden. Det var dags att komma igång igen. Iallafall så cyklade jag på rätt bra. Flåsade och stönade. Det var verkligen skitjobbigt. Motvind hela vägen!

Jag ska ha ägglossning ikväll eller imorgon och det känner jag av lite i vänster äggstock, men det gick bra att sitta på cykelsadeln. När jag kom fram till jobbet efter 8 kilometer och begav mig in i duschen fick jag en väldig kramp i livmodern. Som jobbig mensvärk. I duschen blev jag alldeles svimfärdig och illamående. Var tvungen att sätta mig ner ett tag för att inte svimma. Efter att växelvis ha suttit och stått i duschen för att kunna tvätta håret tog jag mig ut till skåpen. Där fick jag lägga mig på bänken med benen högt ett tag. Sen gick det över. Nu har jag bara lite mensvärksont kvar i magen.

Detta gör mig så orolig. För att det ska vara endometrios. Jag har inga övriga tecken på det. Inga långa menstruationer, inte så ont och det går över med alvedon, inga mellanblöningar osv...

Detta är andra gången detta händer efter fysisk ansträngning. Vad kan det vara?!

Någon med erfarenhet som kan lugna mig?

Är så glad åt att det snart är ny vecka. Bara vi härdar ut till semestern så kommer dagarna att flyga iväg, som de alltid gör på ledig tid. Rätt vad det är så är det den 23:e Augusti och vi kan påbörja vår IVF-resa! Idag är det 52 dagar kvar... snart 51!