Det var som alltid jättemysigt att umgås med min syster och hennes lilla familj. Men det tog samtidigt på krafterna psykiskt. Speciellt jobbigt var det att gå omkring på Furuvik bland alla småbarnsfamiljer och putande gravidmagar. Både jag och E har kännt oss som zombies och gått omkring med spänningshuvudvärk sedan i Fredags. Nu börjar det släppa, efter två dagar i isolering hemma med bara slappande i soffan och god mat.

Under dessa dagar har en stor men liten räddare i nöden kanske oväntat varit min fina systerson på 13 månader. Det låter säkert konstigt men sen den dagen han föddes har det känns som om han förstår att han är en tröst för både mig och E. Att han behövs. Han kan se när jag är ledsen och stapplar fram och kramar mig. När jag och E är på besök tyr han sig nästan bara till oss. Som om han förstår att vi mår bra av att få rå om honom. Jag är så otroligt glad att han får oss att känna oss gladare när vi är med honom. Innan han föddes var jag livrädd för att inte kunna umgås med min syster och hennes familj. Nu får jag tröst när det hugger som värst i hjärtat. Inte av någon förstående vuxen utan av en liten kille på 13 månader som vet när man behöver en kram.

 E får en kram.

Lina kommenterade och sa att det är ovanligt att man får börja en behandling på CD1 utan man måste oftast vänta till CD21. Har räknat ut att det isåfall hinner bli långt in i Oktober innan vi vet något resultat. Känns så otroligt långt bort att jag inte orkar tänka på det. Fokuserar istället på att det nu är 16 dagar kvar till vårt första IVFmöte!