Det är precis det jag är. Alla runtomkring mig blir gravida och alla ska ha någon gång kring Oktober-Januari. Inte VI såklart men alla andra. Varenda jädra vän jag har är på smällen.

Låg hemma i soffan med feber och kaktusar i halsen när jag bestämde mig för att vara hemma från jobbet imorgon. Eftersom jag bestämt lunchmöte med en väninna så sms:ade jag henne att jag inte kunde. Då skrev hon tillbaka att hon tänkt tala om för mig att de ska ha barn i december och att det var underbart. Ja det är klart att du är det - tänkte jag, för alla blir ju det förutom vi.

Jag har så svårt att unna henne det också. De har nyss träffats. De måste precis ha börjat försöka. Jag ville bara kräkas på telefonen och skicka iväg det som mms tillbaka. HAR HON INTE SETT ALLA LÄNKAR OM OFRIVILLIG BARNLÖSHET SOM JAG LAGT UT PÅ FACEBOOK?! Lite finkänsla tack!

Hur mycket ska man behöva tåla? Det är sju stycken i min närhet som väntar barn kring samma månader nu. Det hela börjar kännas som ett stort skämt. Finns det verkligen ingen som driver med mig? Det värsta är att jag misstänker ÄNNU en vän.

Nä nu stänger jag in mig tills vi sätter igång. Nu får det vara nog. Jag orkar inte mer.

Idag är jag dunderförkyld. Så typiskt när man vill vara frisk och kry inför det som väntar! Planerar att åka till apoteket på lunchen och länsa hyllorna.

Det är bara 6 dagar kvar nu vilket betyder att IVF närmar sig med stormsteg. Just nu är det inte biverkningar eller smärta vid äggplock som gör mig orolig. Jag är orolig att det inte ska bli någon skillnad...

Efter två år av olika behandlingar har hoppet vid varje nytt försök nästan försvunnit. Visst hoppas man men jag tar näsan för givet att det inte ska funka. Att misslyckas har blivit vardag och jag har svårt att föreställa mig hur det skulle kunna gå vägen någon gång.

Så nu är jag rädd att samma känslor ska infinna sig under IVF-behandlingen. Någon som har ett bra tips på hur man laddar om? Hur ska jag få hoppet tillbaka?