Igår såg vi en film och myste i soffan tätt intill varandra. När vi la oss funderade vi ett tag på att "göra det", men halvägs under akten så ångrade vi oss och ville sova istället.

*Hallå hur många ggr har det hänt under dessa 2 år? :D*

Vi somnade iaf bredvid varandra. Jag höll hans hand. Allting var så där bra som det kan vara när man är kär. Förutom att det saknas en stor bit då men det är ju old news.

Så klockan 4 väcks jag av E. Han ställer sig upp och går ut i köket, säger att han har sura uppstötningar och måste ta en samarin. Redan där får jag onda aningar.

När han sedan kommer tillbaka sätter han sig alldeles lelös på sängkanten och säger orden jag alltid fasar för när det går mot höst:

"Älskling, jag är ledsen men jag tror att jag har magsjuka!"

Han mådde jätteilla och svettades som en gris. För er som kanske inte vet det så är jag världens mesigaste och räddaste när det kommer till kräks. På två sekunder hade jag hoppat ur sängen, tagit på mig kläderna och öppnat balkongdörren så att sovrummet fylldes av kalluft.

Jag var på väg att dra åt mig kudden och fly till soffan i vardagsrummet när han plötsligt säger:

"Nä, nu gick det över. Jag är inte illamående längre" och lägger sig ner för att sova.

Kvar står jag på sovrumsgolvet. Påklädd och med kudden i handen. Livrädd!

E börjar somna om men jag springer ut till köket och sväljer 8st vitpepparkorn. Tillbaka i sovrummet tuggar jag i mig två tabletter Biobics och lägger mig bredvid honom igen. Längst ut på madrassen. Fortfarande med kläderna på under täcket.

Den resterande delen av natten låg jag stel som en pinne bredvid honom och bara väntade på att han ska ångra sig. Att få höra orden "nä nu mår jag dåligt igen". Men de kom aldrig. Inte sömnen heller. Så idag är jag en zombie.

Ganska skönt ändå att vara för trött för att ens tänka på att vi igentligen borde ha sex om vi ska pricka in eventuell ägglossning. Ikväll blir det bara soffan och jag. Sen ska jag sova.