I natt drömde jag att jag satt och höll i en bäbis. Bredvid mig satt E. Det var inte vår bäbis, det brukar det aldrg vara i mina drömmer. Jag höll barnets hand och luktade den på huvudet. Runt omkring mig stod E´s familj. Det gjorde ont i hjärtat och jag blundade och höll i barnet länge. Alla runt omkring oss tyckte så synd om oss. En riktigt hemsk dröm alltså. Varför kan jag aldrig drömma om att VI får barn? Varför är det alltid andra som får barn i mina drömmar?

Drömmen passade nog ganska bra till den här dagen eftersom jag är bortbjuden till en fd kollega. Jag och min nuvarande kollega ska dit på middag. Han kommer att ta med sig sin bäbis som bara är ett halvår. Det kommer att bli jobbigt på så många sätt. För det första kommer det att pratas barn HELA tiden. För det andra är det jobbigt att vara uppe i andras barn, inte bara för att det gör ont i hjärtat utan för att man aldrig vet hur man ska bete sig mot dom. Ska man gulla med dom och be att få hålla i dom eller ska man inte försöka engagera sig så mycket i dom?

Eftersom E jobbar sent hela helgen blir jag ensam där vid bordet, en felande länk vid alla lyckliga barnfamiljer...

Vad ska jag säga om de frågar om barn? Jag skulle såklart kunna säga som det är, men vill inte döda stämningen.

Kan det inte bara bli Torsdag nu!?