Jag: Snart är det Torsdag! Kan inte tiden gå snabbare?!

E: Mm

Jag: Snälla, kan du inte ta den här tiden och försöka börja se någonting fint med det här?

E: Jag ser det fina när vi lyckats.

Jag: Men herregud, hur många får se sina barn när de bara är ett embryo? Kan du inte se det fina i det? Den första blandningen av dig och mig.  

E: (Muttrar något)

Jag: Nähä, men då kan jag ju börja behandlingen själv då. Utan att säga något mer till dig.

E: Jag är fortfarande förbannad och arg över att det blev såhär.

Jag: Det har ju gått två år! Jag har ju pratat med dig om det här i minst ett år. Ingenting har ju fungerat.

E: Nä men jag trodde verkligen in i det sista att det skulle fungera!

Jag: Ja men nu gjorde det inte det. Nu är det på det här sättet vårt barn kommer att bli till. Spelar det så himla stor roll då?! När h*n är här har det ingen betydelse.

E: (Ännu ett mummel)

Tystnad. Jag lägger mig dramatiskt längst ut på sängkanten. Försöker reda ut i huvudet varför jag är arg, eller ledsen. E säger ingenting. Det klias på kroppen. Funderar på att storma ut men väljer att inte vara en sån dramaqueen. Istället tar jag på mig en av E´s t-shirts som ligger på golvet och går ut ur sovrummet. Kanske stänger jag dörren lite väl hårt. Jag sätter mig på toaletten i några minuter och gråter. För ett tag hade den här hemska hemska känslan av hopplöshet försvunnit. Antagligen någon gång under planeringen av IVF:et. Men nu var den tillbaka. Den här kvävande känslan. När man inte vet vad det ska bli av ens liv.

Funderar på om E  kommer att leta efter mig men inser ganska fort att han antagligen sover. Typiskt manligt att inte förstå att gå efter!

Tillbaka i sängen. Tystnad. Jag vägrar börja prata för det gör jag alltid. Självklart blev det så ändå:

Jag: Kan du sova du när det är såhär?

E: Nä det kan jag inte, men vad vill du att jag ska säga?

Jag: Jag vill att du ska se fram emot det här. Jag vill ha stöd, jag känner mig ensam! Hur kan jag ha bearbetat IVF och du har inte ens börjat?

E: Jag har ju alltid fått trösta dig! Du har varit ett komplett vrak så många gånger, när jag ska kunna bryta ihop?

Jag: SAMTIDIGT! Du säger aldrig hur du känner.

 E: Ja men vart är min Gud då? Som jag verkligen trodde på förut? Varje försök har jag bett och bett men vi blir inte med barn! Finns det ingen Gud? Blir det bara svart när man dör?

Jag: (Lite ynkligt) Du fick ju mig. Du bad ju om att få mig och det fick du.

E: Ja men barn då? Man ska väl för fan få barn också?!

Jag: Vi ska få barn.

E: (Ännu ett mummel)

Jag: VI SKA FÅ BARN!

E: Ja jag VET men jag kommer att vara glad när vi väl lyckats. Jag är arg för att det har gått så långt.

Jag: Tack för det. Nu börjar jag på Torsdag och jag kommer inte att säga någonting mer om det. Du är ju ändå inte intresserad. Det är ju alltid jag som får hålla reda på allt ändå.

E: Det är inte sant.

Jag: Jasså du, har du koll på när vi ska lämna blodprov tillexempel?

E: Den 10:e och den 12:e

Jag trevar efter hans hand och han tar den. E håller om mig hårt och jag gråter tyst in i hans arm.

E: Vad åt du i köket?

Jag: Va?

E: Ja du gick ju iväg. Antar att du var hungrig och åt någonting i köket

Jag: .....

Igår tog vi en promenad och stannade utanför det dagis som ligger allra närmast vårt hus. Vi kunde inte stå så länge eftersom fröknarna började titta konstigt på oss men ett litet tag kunde vi stå där och drömma om framtiden. Då vet jag att han längtade. Han längtar så otroligt efter våra barn men han kan inte förlika sig med det orättvisa som händer. Eftersom det är min kropp som sätter käppar i hjulet tar jag åt mig av det. Vardagen hade varit så mycket enklare om vi var på samma våglängd, men för första gången på 10 år känner vi inte samma sak.

Hoppas att det inte påverkar resultatet av IVF:et.