Jag blir så besviken på mig själv ibland. På att jag inte kan vara mig själv, sådär som jag var innan allt det här drog igång. Igår var en sådan dag.

Vi hälsade på E´s morbror och mormor som bor grannar med varandra. Jag hade sett fram emot det hela dagen. Det alltid är så himla mysigt att träffa dom. I bilen på väg dit var allt tipptopp, sprayen låg i väskan och jag tänkte faktiskt inte så mycket på den. Eller vilken tid den skulle tas.

Men, så fort vi kommer dit får vi reda på att E´s väldigt höggravida lillasyster också kommer att dyka upp till fikat. Antar att hon ville passa på at träffa oss.

Då blev det jobbigt. Hon är ju precis som vanligt, glad och pratsam, men jag klarar inte att vara normal när hon är i samma rum. Det gick inte fastän jag verkligen ansträngde mig. Jag tittade på henne när hon pratade och skrattade åt alla skämt men jag klarade inte att se hennes enorma mage hela tiden. Ofta kom jag på mig själv med att stirra in i tv:n eller ner på mina händer i knät. Och jag tänkte "Faaan, sitt inte där som ett offer. Se glad ut då nån gång!" men det var jättejättesvårt.

När det var dags att gå försökte jag trösta mig själv med att det kanske bara var jag som tänkte på hur ledsen jag ibland sett ut. Kanske hade ingen annan märkt?

Så öppnar vi dörren för att gå, säger "hejdå" och då kommer det....  den där medlidande blicken från E´s mormor.

Fan.