E jobbar ganska ofta över och då blir mina kvällar nästintill outhärdliga. Jag har ingen fantasi eller lust att hitta på någonting och det går ju inte direkt hand i hand med min plan att fylla min vakna och lediga tid med aktiviteter för att slippa grubbla. Så vad gör man när man sitter ensam i ett stort kallt hus utan någon fantasi? Jo man försöker kanske måla en tavla.

Det försökte iallafall jag. Med stark betoning på försökte. Ett tag målade jag jätteambitiöst och fint. Sen tappade jag plötsligt fokus och råkade förstöra hela tavlan. En liten linje som råkade målas på fel ställe och hela "verket" hade gått om intet. Då bytte jag färg och klaffsade på en helt ny bakgrund, en grön. Så blev jag plötsligt less på den och ställde undan den. Allt jag åstadkom på 1.5 timme av noggrant målande var en halvfärdig bakgrund i gröna nyanser som gjorde mig irriterad.

För att varva ner innan E kom hem satte jag på en yogaskiva och tände levande ljus i vardagsrummet. Tänkte tömma hjärnan på tankar och bara andas. Men så fort jag satte mig ner på mattan började jag gråta. Och jag kunde inte sluta. Det bara kom. Väldigt överaskande eftersom det faktiskt var riktigt länge sedan jag gråtit så att jag skakat. Det slutade med att jag låg på golvet under en filt och lät tårarna bara rinna nerför kinderna. Mellan attackerna försökte jag mig på att djupandas lite för att hitta något slags lugn eller iallafall syresätta kroppen.

Istället för en känsla av total avslappning fick jag en känsla av total hjälplöshet och uppgivenhet. Inte direkt i samklang med förväntningarna jag hade av att utöva avslappningsyoga.

Efter ca 40 minuter där på golvet var jag jättefrysen och tappade upp ett kokhett bad. När jag slank ner i vattnet kändes det genast lite bättre. Jag började längta efter E och sjung med  texterna på yogalåtarna, trots att de är helt och hållet obegripliga. När E några minuter senare kom in genom dörren var jag varm och glad. Vi kramades och skyndade oss till soffan för att hinna dricka kaffe och mysa innan det var dags att sova.

Allt var bra tills jag skulle ta den första klunken kaffe. Då började jag gråta igen. Fast jag förstod inte riktigt varför. Det gjorde såklart inte E heller men han höll om mig länge tills det kändes bättre. Försäkrade mig om att allt igentligen är ok, det är bara sprayen som gör det värre. Men var det verkligen det eller var det bara en dålig dag? Svårt att säga eftersom det inte direkt är idel solskensdagar hemma hos oss nuförtiden.

Hjälp! Kom precis på att jag har yoga idag på lunchen... tänk om jag börjar böla inför alla!