Alla tankar till Anna och hennes man. Livet är alldeles för orättvist!!

Jag och E är mitt uppe i operation "håll dig sysselsatt" och igår åkte vi till Ikea för att äta middag och köpa lite möbler. För en gångs skull myllrade det inte av folk och eftersom det nymera praktiskt taget är kolsvart efter 17 hade vi det riktigt trevligt när vi satt där i restaurangen i ett dunkelt ljus. Vi skrattade och pratade precis som vi alltid gjort förut. Provrörsbefruktning är inte direkt ett samtalsämne hos oss nuförtiden men igår kom det fram att vi båda känner att vårt förhållande på ett sätt räddats av att vi gått vidare från egna försök. Inte för att det någonsin skulle vara tal om att gå ifrån varandra, men allt känns mycket enklare nu när vi släppt en stor del av pressen på oss själva. Det är det upp till andra nu och vi kan andas ut lite. Istället för påtvingat sex och all ovisshet har vi kunnat fokusera på att göra det bästa av väntetiden och till och med fått igång ett ganska normalt sexliv igen. Jag trodde faktiskt inte att det skulle kunna kännas bättre att välja att gå vidare till IVF, att allt skulle bli mörkare och jobbigare, men så har det faktiskt inte blivit.

Efter maten strosade vi bland möblerna och då på väg till tag-själv-lagret befann vi oss plötsligt på barnavdelningen. Ensamma. Inte en kotte fanns inom synhåll. För oss två kan barnavdelningar liknas vid förbjuden mark. Oftast känns det som om vi blir uttittade, att de tänker "Varför går ni här för? Här har ni inget att göra". Både pga detta och för att det oftast gör alldeles för ont i hjärtat brukar vi halvspringa förbi dessa avdelningar. Men inte igår.

Helt omedvetet saktade vi båda ner och gick långsamt och tyst igenom lokalen. Vördnadsfullt. Vi stannade ett tag vid spjälsängarna och jag drömde mig bort. För en stund kunde jag nästan känna känslan av att få gå där och välja möbler till ett barn i magen. Jag såg att även E tänke likadant.

Så kom det några andra. Några som hade skäl till att vara där. Några som var mycket yngre än oss. Som inte såg på alla saker med vördnad utan som något tråkigt och självklart. Vi skyndade oss därifrån för att ge rum till dom som verkligen har något där att göra. Men en dag ska vi komma tillbaka och då ska vi gå där länge länge. Då ska jag aldrig någonsin glömma bort att vara tacksam och glad. Att någonting aldrig är självklart.

det går bara inte att kommentera bloggar från blogspot just nu... Jag läser fortfarande :)

Såååå himla välkommen är du! Det ska banne mig firas med att få sova bra en hel natt.