Igår var vi omringade av gravida kvinnor. Först en visit hemma hos min lillasyster och senare på kvällen kalas hemma hos E´s lillasyster. Det är inte alls lika jobbigt att umgås med dom längre, men det känns fortfarande inte som om vi verkligen är gravida. Det går inte in i huvudet att det ligger en liten bäbis på tillverkning i magen. När vi kom hem sent på kvällen påpekade E att det faktiskt suttit två bäbisar kring fikabordet... vilken svindlande tanke det är!
Min syster vet ju om allting så hon frågar stup i kvarten hur jag mår osv. För det mesta känns det löjligt att svara, som om jag sitter och ljuger. Igår visade hon mig en bok som heter "boken om mig" och sa att hon köpt en likadan till vårt barn. Där ska man fylla i både innan och efter barnet har fötts. Vi blev jätterörda men samtidigt - det går inte in!
När jag väl säger något om vår graviditet är det inte utan att jag nästan skäms lite eftersom någonting inom mig fortfarande inte accepterar att vi verkligen får vara såhär glada nu. Det känns som om jag går över en gräns på något sätt. Vi hoppas att det kan sjunka in när vi får se lilla pyret på VUL. Det är bara åtta dagar kvar nu.
I övrigt så ser jag ett mönster. Ni har rätt i att symptomen går i cykler för nu är ömheten tillbaka. Inatt kissade jag två ggr Varje gång ömheten sätter in så blir jag glad och på samma gång irriterad på mig själv som målar upp skräckscenarion så fort symptomen minskar lite. Varför kan man inte bara flyta med?
Igår mådde jag för första gången så illa att jag tog en postafen. Det verkar vara innan och efter jag ätit som är de mest kritiska tiderna. Äter jag inte mår jag illa och efter jag ätit mår jag illa. Svårt att undvika alltså. Men vad gör väl det. Jag är glad att jag har symptom. Utan dom blir jag ju tydligen en galning.
Tea
21 november 2011 10:53
Jag förstår precis. Jag hade jättesvårt att se mig själv som gravid och framför allt ha något att komma med i diskussioner med andra gravida om symptom och sånt.
http://langrean9manader.blogspot.com
EVL
22 november 2011 09:02
Ja det tar nog väldigt lång tid innan jag kommer att kunna känna att jag hör hemma i sådana diskussioner.
Anna
21 november 2011 10:55
Så bra du beskriver det, precis sådär känner jag med. Det känns dumt att prata om det, som att man drar en megalögn. Om allt går väl så blir det väll mer verkligt för varje dag som går.
Tack för att du tänker på oss idag <3
http://www.enmammawannabe.bogspot.com
EVL
22 november 2011 09:01
Ja det känns verkligen så. Men nu har du ju iaf berättat för dina föräldrar :) som faktiskt nästan redan visste
Maya
21 november 2011 11:46
Ja oj vad det är svårt att ställa om från lång tid av sorg och hopplöshet.. Jag har berättat för några få personer, tre, fyra nära vänner och mer som en praktisk fråga med arbetsgivare.. men varje gång jag har sagt att jag är gravid får jag lite ångest och tänker att jag borde inte säga något för inte kan det väl gå vägen det här. Vågade inte berätta för mina föräldrar förrän nu när det snart gått 13 veckor.
Men, långsamt långsamt börjar jag ändå hoppas och tänka att det är stora chanser att det går bra - större än nånsin innan. Och jag är oftare glad än orolig. Det kanske bara tar lite längre tid att förstå och våga tro, med tanke på hur tufft det varit på vägen.
Stor kram!
EVL
22 november 2011 08:59
Ja det är det verkligen. Man visste ju liksom inte om någonting annat.
Hoppas att du vågar berätta för dina föräldrar snart och att du kan slappna av lite mer. Längtar efter den dagen då man kan bara luta sig tillbaka om njuta. Om det kommer en sådan dag. Man kanske alltid kommer att oroa sig för nånting?
Stor kram tillbaka!
Sara
21 november 2011 16:36
Jag tror att man nog, särskilt när det varit svårt att bli gravid, inte kommer kunna ta in det helt förrän man börjar få mage och känna rörelser.
Jag var ju svullen och kunde inte knäppa byxorna precis efter pluset, men eftersom jag bara kräks är jag ju nu smalare än någonsin. Förutom mitt illamående och lite yrsel så har jag nada symptom. Kissar inte ens på nätterna. Så är likadan, sitter jag här och hittar på liksom? :)
Crazy är vi, men det hör nog till. Tänk, när denna veckan flygit förbi är det nästan VUL-dags för er. :)
Kramar
http://lantaneftertresamhet.blogspot.com
EVL
22 november 2011 08:57
Ja så är det nog. Man har varit så fokuserad på att "inte kunna" att något annat inte fanns med på världskartan nästan, fastän det var det man strävade efter.
Hoppas du får mår bättre snart. Lider med dig som måste må så himla illa varje dag.
Jaaa nu är det bara en vecka kvar! Olidligt spännande :)
Kramar
Luiza
21 november 2011 19:06
Först och främst vill jag säga grattis!!!!!
Ni är så värda detta =)!
Tänk , det verkar som att det vänder för många nu =).
Skäms lite för att jag missade det, då jag varit i en egen bubbla, alldeles för länge...
Tack för dina ord, inne hos mig. De väger tungt.
Massa kramar/
Luiza
http://www.mellanhoppochfortvivlan.blogspot.com
EVL
22 november 2011 08:55
Tack så hemskt mycket Luiza! Det är ni med! Så glad för er skull. Förstår absolut att du varit i en bubbla ett tag :)
Ja det verkar vända för många och det är ju sååå fantastiskt!
Massa kramar tillbaka
Orättvisan.
21 november 2011 19:57
Hoho, vad du är rolig! I förra inlägget skrev du "det hade känts så mycket enklare om min kropp bara gett mig lite respons på att jag är gravid" och så skriver du om hur mycket symptom som helst! Hur mycket kan du kräva kvinna?! ;) Hur som helst, man är ju tacksam för att man mår illa men man är också jäääkligt tacksam när det går över! :) Men det lär dröja! ;)
KRAMAR!
http://www.orattvisan.blogg.se
EVL
22 november 2011 08:54
Haha det tänkte jag inte på ;) Man kanske blir lite blind? Får ta en runda tillbaka på bloggen och läsa om hur jag verkligen mår kanske :D
Kramar
Cecilia summerar
21 november 2011 20:38
Tänk att nån som är livrädd för att kräkas nu tar emot illamående med öppna armar :-) Hoppas du blir av med den fobin på köpet! Och så hoppas jag att dagarna till UL går fort och att det får börja bli verkligt nu.
Stor kram
http://cecilia.ekhemmanet.se
EVL
22 november 2011 08:53
:) Ja visst är det knasigt? Jag skulle nog inte tycka att det var så kul när jag väl förstår att jag kommer att kräkas, men innan och kanske efter :P Ja det vore ju super om jag kunde bli av med den. Skulle göra vinterkräksjuketiden så mycket enklare.
Tack fina
akna
21 november 2011 21:21
Vad fint att din syster köpt boken till er också!
det tog ett tag innan det skönk in för oss också, det blev liite mer verkligt efter varje UL. Nu får ni snart se er lilla! kram
EVL
22 november 2011 08:51
Ja visst var det :)
Hoppas att det kan gå in när vi får så pyret. Jaa nu är det bara en vecka kvar! :)
Kram