Jag har fått en award från fina Mrs L, tack så hemskt mycket för det fina vän

Den ska vidare till fem andra bloggare, och jag ger den till:

Min utredning

Hjärtat blöder

En mammawannabee

Solens strålar

Fia

Varför började du blogga?

Jag kände på mig ganska tidigt att något var fel när vi började försöka bli med barn och därför blev det också jobbigt väldigt snabbt. Då sökte jag mig till bloggar som handlade om barnlöshet och barnlängtan. Jag fastnade för Kix blogg och följde henne nästintill slaviskt. Tillslut tog jag mod till mig och började blogga jag med. Ett av de bästa beslut jag någonsin tagit.

Vilka bloggar följer du?

Jag följer alla bloggar som finns länkade från min egen blogg. Utöver det tittar jag också in hos många många andra som finns länkade hos andra barnlöshetsbloggar. Önskar att det fanns tid till att följa och peppa allihopa...

Favoritfärger?

Svart, rött och blått...

Favoritfilm?

Jag absolut ÄLSKAR film och iom det är det jättesvårt att säga någon absolut favoritfilm. När jag var liten gick Pippi, Edward Sissorhands, Batman *med pingvinmannen*  och Ghostbusters varma i videon. En redig blandning alltså. Som tur är delar E mitt intresse :)

Vilka länder drömmer du om att besöka?

USA, Island och Bulgarien skulle vara kul att besöka. Annars är jag inte så mycket för att resa alls. Jag trivs alldeles för bra med mina nära och kära. Tack och lov har jag klarat mig ganska bra från att behöva resa i jobbet *ta-i-trä*.

Idag när vi vaknade var det till en ny vecka. Vecka 8 (7+0). Jag mår som jag mått de senaste veckorna, tröttheten bränner innanför ögonlocken, smått äckelmagad, ömma bröstvårtor och uppsvälld mage. Igår kände jag riktigt sjuk där i soffan hemma hos mormor. Efter en riktig brakmiddag kraschade jag i soffan och somnade till. När jag vaknade och skulle försöka ta mig hem mådde jag sååå illa! Aldrig bra att somna när det igentligen inte är tid för det. Fort hem med den iskalla bilen och skivade upp mango som jag tvångsåt för att må lite bättre. Sen halvsov jag tills E kom innanför dörren. Vi satt upp en halvtimme tillsammans men gav snart upp. Några gånger på natten vaknade jag av att jag mådde lite småilla men inte så att jag skulle behöva kräkas.

Idag är det mycket bättre. Nu finns mest bara ömheten i brösten och tröttheten kvar och den är hanterbar. Verkligen inte som igår då jag gick och la mig på toalettgolvet bara för att få sluta ögonen ett tag. Det enda som bekymrar mig idag är en tryckande värk i magen mot sidorna. Tack och lov finns min underbara lillasyster till hands bara i huset bredvid. Hon finns alltid vid datorn och skriver lugnande saker som "det är helt normalt" och "precis så hade jag också". Tydligen är min graviditet än så länge väldigt lik båda hennes graviditeter och det känns ju bra! Om jag bara fokuserar på det hon skriver och de svar jag fått från TF ang diverse rädslor kanske jag kan hålla ut till VUL.

Ikväll ska jag, om jag orkar, försöka städa och dona lite inför advent. På Lördag ska jag sätta igång att koka senap. Det har blivit en liten tradition att jag ger ut senapsburkar till alla i släkten. Speciellt på E´s sida är det en viktig händelse som alla ser fram emot. De tycker att den är jättegod men samtidigt konkurrerar jag nog lite med mormorn som ändå alltid envisas med att göra en egen och ställa fram på julbordet :)

Vad mysigt det ska bli när vi kan få lite mer julkänsla hemma! Tänk att denna julen kan bli en riktigt lycklig jul, den lyckligaste julen på väldigt länge. Om allt bara går bra på Tisdag. Det är fem dagar kvar efter idag. Åh vad nervös jag är!

Idag är jag verkligen inte på banan. Huvudvärk, svagt illamående, en väldig hunger och en otrolig trötthet gör det nästintill omöjligt att jobba på som jag skulle behöva. Hela natten har jag legat och frysit och svettats omvartannat och jag var nog på toaletten tre ggr under hela natten. Jag känner mig som en zombie och har börjat fundera på om mammas förkylning hoppat över på mig. Eller är det normalt att känna sig febrig när man är gravid?

Kvällen var tänkt att spenderas med min bästa vän och hennes lilla flicka men jag fick ställa in. Ett tag tänkte jag hålla ut och försöka åka hem och städa och dona innan de kom men när jag var tvungen att gå och lägga mig inne på toalettgolvet en stund bara för att få vila lite skickade jag iväg ett sms om att vi måste boka om. Planen nu är att åka direkt till mormors varma lägenhet och slänga mig på hennes soffa. Tar nog med lite thaimat så att båda slipper anstränga sig så mycket.

Jag vet inte om det är vanliga graviditetssymptom den här sjukdomskänslan eller om det är förkylning/oro för ultraljudet som plötsligt närmar sig med stormsteg. Visste att jag skulle vara jättenervös inför det men redan nu en vecka innan mår jag lite illa när jag tänker på hur jag kommer att må innan vi vet om allt är bra. Det är ju bara 6 dagar kvar nu! Jag är iallafall överlycklig för Solens strålar som idag fick se ett tickande hjärta på sitt VUL!

Imorgon går vi in i vecka 8. Önskar att tiden kunde gå lite fortare och att jag inte var så himla nervös hela tiden.

Faktiskt försöker jag njuta så ofta jag kan. Men det kommer nog inte fram direkt på bloggen. Idag tex skrev jag mina första ord i en gravid-fylla-i-bok. Ska försöka skapa inlägg med lite ljusare toner framöver. Förhoppningsvis kan vi slappna av lite vid den här tiden nästa vecka.

Underbara Loba och hennes man M  behöver genomgå ett ED för att bli gravida. Tyvärr har flera år av barnlöshet medfört att pengarna nu är slut. Efter ett tips från AnnaCecilia har det startat en insamling, länken finns här. Sprid gärna detta vidare och hjälp en kämpande medsyster.

Igår var vi omringade av gravida kvinnor. Först en visit hemma hos min lillasyster och senare på kvällen kalas hemma hos E´s lillasyster. Det är inte alls lika jobbigt att umgås med dom längre, men det känns fortfarande inte som om vi verkligen är gravida. Det går inte in i huvudet att det ligger en liten bäbis på tillverkning i magen. När vi kom hem sent på kvällen påpekade E att det faktiskt suttit två bäbisar kring fikabordet... vilken svindlande tanke det är!

Min syster vet ju om allting så hon frågar stup i kvarten hur jag mår osv. För det mesta känns det löjligt att svara, som om jag sitter och ljuger. Igår visade hon mig en bok som heter "boken om mig" och sa att hon köpt en likadan till vårt barn. Där ska man fylla i både innan och efter barnet har fötts. Vi blev jätterörda men samtidigt - det går inte in!

När jag väl säger något om vår graviditet är det inte utan att jag nästan skäms lite eftersom någonting inom  mig fortfarande inte accepterar att vi verkligen får vara såhär glada nu. Det känns som om jag går över en gräns på något sätt.  Vi hoppas att det kan sjunka in när vi får se lilla pyret på VUL. Det är bara åtta dagar kvar nu.

I övrigt så ser jag ett mönster. Ni har rätt i att symptomen går i cykler för nu är ömheten tillbaka. Inatt kissade jag två ggr Varje gång ömheten sätter in så blir jag glad och på samma gång irriterad på mig själv som målar upp skräckscenarion så fort symptomen minskar lite. Varför kan man inte bara flyta med?

Igår mådde jag för första gången så illa att jag tog en postafen. Det verkar vara innan och efter jag ätit som är de mest kritiska tiderna. Äter jag inte mår jag illa och efter jag ätit mår jag illa. Svårt att undvika alltså. Men vad gör väl det. Jag är glad att jag har symptom. Utan dom blir jag ju tydligen en galning.

*För dom som inte orkar kan jag ge en heads up om att detta är ett gnälligt inlägg*

Igårkväll kom ömheten i brösten tillbaka lite och de ömmade lite på natten också men imorse när jag vaknade kände jag mig precis som vanligt, förutom att magen är mycket större än vanligt. Det känns inte ok att vakna och nästan kunna tänka att allt bara varit en dröm. Några gånger låg jag där och tänkte "har jag bara drömt alltihop?".

Yrseln finns fortfarande där lite då och då men jag kissar inte lika ofta och jag mår inte illa heller.

Jag kommer ihåg att jag och E pratade om att när vi väl lyckades så skulle vi gå runt i ett lyckorus hela tiden. Vad som helst skulle kunna hända oss men vi skulle ta det med ett leende för att vi visste att vi var med barn. Så har det verkligen inte blivit. Visst, flera gånger om dagen påminner vi varandra om att vi har ett barn i magen och båda skiner upp. Men det känns alldeles för overkligt och som något vi bara hittat på. Resterande tid går åt till att vara orolig för att alla de jädra symptomen blir färre, eller iallafall går i vågor. Varför kan jag inte bara få kräkas lite eller iallafall må jättejätteilla om dagarna? Jag går mer än gärna runt med jätteont i brösten hela tiden. Jag skulle ändå le konstant.

Imorse var Crinonen slut och det gör inte saken bättre att veta att kroppen måste sköta allt själv nu. Den har ju inte precis funkat som den skulle förut. Det är också hela 9 dagar kvar till vårt första VUL. Det känns som en evighet.

Ikväll ska vi hälsa på E´s lillasyster som ska föda typ närsomhellst. Det hade kännts så mycket enklare om min kropp bara kunde ge mig lite respons på att jag verkligen är gravid.

Snart ska vi iväg till nöjeshallen för att åka gocart och sen blir det knytkalas i en trång lägenhet med en massa par vi inte känner. Både jag och E skulle hellre vara hemma och vila men det är alldeles för sent att försöka dra sig ur nu. Nytt från igår är att brösten nästan inte ömmar någonting och att jag är jättejätteyr emellanåt. Nu när jag legat och vilat en timme och precis satt mig upp vid datorn känns det som om hela rummet roterar lite. Som när man känner "oj jag kanske svimmar". Vi får se hur det går ihop med att köra gocart ;)

Kanske bara för att jag skrev om att min trötthet inte var så stor så slog den till igår. Allt var lugnt till fikat kl 9.30 och sen förvandlades jag till en zombie. Jag var så trött att det liksom sved i huvudet, vilket i sin tur ledde till en huvudvärk. Det kan ju såklart bero på att min sömn om nätterna fortfarande inte är bra. Både jag och E ligger och snurrar åt varsitt håll. Jag sover som en sten fram till klockan 3 då jag vaknar och måste kissa. Efter det brukar jag bara sova små korta stunder tills klockan ringer.  Runt lunch igår kom också illamåendet och då kände jag mig bakis. Det höll i sig resten av dagen och även kvällen men jag tvingade mig själv att åka på krokikursen ändå. Tacksamt nog var det en ganska fyrkantig äldre lite korpulent man som stod modell så jag behövde inte anstränga mig så värst mycket. Det var ganska skönt att komma ifrån soffan lite.

Idag är jag också lika trött och liksom bakis, brösten är som de varit de senaste veckorna och magen är stenhård och uppblåst så fort jag äter något. Mina byxor går inte att knäppa så jag går med stora koftor som gör att jag kan dölja att byxorna är öppna. På kvällen efter middagen måste jag "släppa lös" magen och det ser verkligen inte klokt ut. Undrar när det ska släppa? Under en av mina vakna stunder inatt kom jag på att brösten inte värkte som de brukar men att de istället var stenhårda. Jag var tvungen att väcka E för att han skulle få känna, haha.

Jag är seg och fantasilös just nu och ja jag vet att mina inlägg bara handlar om exakt samma sak hela tiden. Oro och symptom. Är inte särskilt intressant just nu. Kanske kommer det mer innehållsrika inlägg i helgen då vi varit på knytkalas och hälsat på E´s höggravida lillasyster.

Imorgon bitti tar jag den sista Crinonen *usch och fy* och då är det 10 dagar kvar till VUL *yey!* Förhoppningsvis går helgen fort iallafall. Nu måste jag sätta igång med fakturering, också det ointressant och tröttsamt.