Hur trött brukar man igentligen vara när man är gravid? Visst är jag trött, jättetrött, och efter jobbet ligger jag mest bara och slöar. Men det är inte så att jag somnar direkt när jag sluter ögonen. Jag har ingen ork att städa eller sitta vid datorn men jag somnar inte för det. När vi lägger oss somnar jag fort men ofta har jag problem att somna om efter att jag varit på toaletten kl 3. Morgonen däremot är jättesega, då är jag trött som en zombie.

Fler som är/har varit i vecka 7 och inte varit sådär dötrött som alla andra verkar vara?!

Igår mådde jag illa för första gången av en lukt. På lunchen åt jag en halv pizza och sparade resten till E. Till middag satte jag i mig resterna av en fiskrätt som jag verkligen suktat efter i flera dagar. Jag åt en riktig mansportion.

Sent på kvällen när E kom hem från kvällspasset på jobbet värmde han på pizzan och skulle äta den i soffan bredvid mig. Men då klarade jag inte av lukten! Jag satt längst bort i soffan men filten över näsan och försökte fokusera på tv:n. Även lukten av den där goda fiskrätten fick mig att må illa. Inte så att jag skulle behöva kräkas men så att man känner att det börjar röra sig i halsen.

Pga att illamående och kräkningar är det värsta som finns *typ* så blir jag alltid irriterad och arg när jag inte mår bra. E är tvärt emot och vill att man ska gulla och mysa med honom om han är dålig. Det var exaktvad han försökte göra med mig igår och det slutade inte så bra. Tack och lov verkar han ha höjt sin toleransnivå på sistone och han tog inte illa vid sig av att jag skrek åt honom att inte ta i mig.

Imorse satt illamåendet fortfarand kvar men bara i bakgrunden. Nu försöker jag få i mig en macka och kanske en alvedon mot huvudvärken. Vet inte om jag kommer att bli sugen på varken pizza eller pappas goda fiskrecept igen.

Förutom de rätterna är jag inte sugen på kaffe längre. Det är inte äckligt, men varken tanken eller lukten känns särskilt lockande. Det är ju bra iof eftersom man inte ska dricka så mycket koffein.

Efter idag har jag bara två Crinone kvar! :S Kan man förvänta sig att symptomen försvinner lite när jag slutar med dom? Efter den sista dosen måste vi sedan vänta hela 10 dagar för att se att det verkligen finns en liten som lever och frodas där inne i magen. Jag får hjärtklappning bara jag tänker på den dagen.

Idag går vi in i vecka 7 (6+0) och om 13 dagar får vi förhoppningsvis se ett hjärta slå på VUL. Vi är nervösa vrak redan nu. Dagarna segar sig på som aldrig förr trots att jag lägger mig tidigare och har mycket att göra på jobbet. Förhoppningsvis kommer det att kännas bättre när vi kommer ner på ensiffrigt och när vi närmar oss helgen. Oavsett vad man väntar på så går ju alltid helgen dubbelt så fort som vardagarna. Helgen bjuder föresten på gocart... är det något som man inte borde göra om man är nygravid?? Hur ska jag isåfall komma ur situationen?!

På tal om saker man inte ska/får/bör göra... inatt upptäckte jag ett big no no. Efter att jag varit uppe och kissat runt 3 brukar jag ha svårt för att somna om. När jag låg där och vred och vände på mig fick jag för mig att sträcka ut kroppen rejält. Sådär som man gör när man är riktigt trött. BIG no no! Det hugg till i ligamenten vid livmodern så att benen slängde sig tillbaka mot kroppen. Fasiken vad ont det gjorde! Något att tänka på i framtiden. Tyvärr så var jag så jädra trött att jag glömde bort mig och gjorde samma sak igen en timme senare! När jag vaknade hade jag redigt ont i magen. Det känns verkligen att det händer saker där nere. Det drar och ilar och trycker och spänner. Som mensvärk men ändå inte. Brösten är blåmärken och jag kan äta hur mycket som helst. Irriterad på stackars E är jag också men det går över jättefort. Stackarn är väl van vid humörsvängningar vid det här laget.

Innan jag skulle kliva upp för att gå till jobbet drömde jag att vi berättade för E´s föräldrar. De vet fortfarande ingenting och vi har tänkt berätta efter ett lyckat VUL. I drömmen (jag vet att det är s j u k t) satt vi alla fyra i ett badkar långt upp i luften på en smal hylla. E och jag satt i varsin ände och svärföräldrarna i mitten. Övriga släkten satt vid ett fikabort nere på golvet. Jag kommer inte ihåg riktigt hur vi sa det men det kom fram iallafall att vi väntar barn. Tyvärr fick vi en ganska dämpad reaktion så det blev lite awkward där i vattnet. Jag vet inte riktigt vad det är som fick mig att drömma sådär knäppt men det kanske är för att vi verkligen ser fram emot att få berätta för dom. Och jag vet att de kommer att bli överlyckliga.

Jag tänker på alla planer jag hade innan vi förstod att vi hade problem. Vi skulle säga det på ett så roligt och överaskande sätt som möjligt och det var viktigt att få göra det. Nu efter nästan två och ett halvt år är det absolut viktigaste och roligaste att bara få säga orden. Säga det vi inte kunnat förut och det vi längtat efter såå länge. "Vi är med barn!".

Inatt hände det något lite läskigt hemma hos oss. Jag gick upp som vanligt för att kissa kring klockan 3 på natten. När jag var klar och gick ut i hallen mot vårt sovrum såg jag att det lyste från trappen. En lampa var på någonstans nere i källaren. Eftersom E var den som gick och la sig sist antog jag att det var han som glömt att släcka den.

Jag tände i trappen och tassade ner till källarplan. Där lyste det i ett litet förråd som vi använder som dvd-rum. Jag tyckte att det var lite märkligt eftersom vi inte varit hemma på hela kvällen och vi brukar inte vara där nere och välja film. Jag släckte lampan och gick upp till E igen.

Både jag och E sover dåligt på natten så han var vaken när jag kröp ner i sängen igen. Jag berättade att han glömt lampan på i dvd-rummet och att jag släckte den.

- "Va!" säger E

- "Ja, vadå?" säger jag förvånat.

- "Men kommer du inte ihåg att den lampan gick för flera månader sedan. Vi har inte haft någon ny lampa där nere på hur länge som helst!" svarar E skärrat

Då när jag tänke på det kom jag faktiskt ihåg att vi båda stod där nere när lampan gick sönder. Det var väldigt länge sedan. Men inatt stod den alltså plötsligt och lyste.

Jag rös i hela kroppen. Läskigt! :)

Idag är sista dagen i vecka 6 (5+6) och jag tycker nog att jag börjat må mer illa på dagarna. Jag känner mig också mer trött än vanligt och det ilar och drar långt ner i magen. Brösten ömmar mer nu både på natten och på dagen vilket jag är väldigt tacksam för. De känns som blåmärken och jag blir glad varje gång det gör ont att krama någon eller lägga sig på mage i sängen. Jag har också en irriterande huvudvärk som säkert beror på tröttheten. Tycker att det skulle underlätta om jag fick sova bra om nätterna eftersom jag är så trött på kvällarna, men det tycker tydligen inte min kropp.

I övrigt mår jag bra, förutom att jag bara har fyra Crinonedoser kvar hemma :/

Läste någonstans att om man har problem med ägglossningen, som jag har, så kan det vara så att kroppen inte producerar tillräckligt med progesteron själv. Tänk om jag slutar med gelen och sen får missfall pga det?! Önskar att jag fått fortsätta använda det fram till vecka 12 men TF ville inte skriva ut mer och jag kan ju inte råna apoteket. Det blir nervösa 10 dagar innan ultraljudet. Crinonen har ju gjort mig lite lugnare. Att kroppen ska klara allt helt själv känns minst sagt supernervöst.

Igår var det ju som bekant farsdag och det skulle bli tårta x2. Senare på kvällen skulle vi också äta middag hos E´s föräldrar. Dum som jag var åt jag bara tre små hårdbrödmackor med makrill till lunch och sen ingenting innan allt socker skulle intas. Hela dagen var jag lite nere också pga att alla symptom var som bortblåsta, förutom en jobbig mensvärk långt ner i magen. Detta resulterade i att efter kaffe och tårta hos min egen pappa mådde jag inte så prima. Det kändes precis som när man inser att man åkt på magsjuka. *usch* Ont i magen, yr och illamående.

Tyvärr kunde jag ju inte bara åka hem och lägga mig utan det var ju dags för firande nr 2 hos E´s familj. Två alvedon tog tillslut bort värken i magen men innan maten var klar kände jag mig verkligen svimfärdig några ggr. Så när vi äntligen fick mat tog det stopp nästan direkt och jag blev illamående för att jag tvungen att äta upp det jag tagit för mig. Och sen tårta på det. Och kaffe. Jag älskar i vanliga fall kaffe och jag har inga problem med varken lukten eller smaken men sen vi fick reda på att vi är gravida känns det onödigt på något sätt. En kopp om dagen åker ner man oftast skulle jag kunna hoppa över det helt och håller. Igår blev det tre starka koppar :S

På kvällen slängde vi oss i soffan någon timme innan sängen. Då blev jag hungrig igen men stod emot. Jag vet precis vad som händer om jag tillåter mig själv att äta en massa onyttigt och på dåliga tider. Jag såg det hända med min lillasyster och jag tänker inte göra om samma sak. Hon använde "jag-är-ju-gravid" -ursäkten till att kunna äta hur mycket som helst.

Hela natten har jag varit på ett bra humör, trots att det var svårt att sova och pga att jag var uppe och kissade kl 2 som vanligt, därför att brösten börjat göra ont igen! Och de gör fortfarande ont! Tänk att man kan vara glad för sådana saker. Skulle jag börja må illa skulle jag säkerligen vara överlycklig över det med. Fast skulle jag kräkas skulle jag inte vara så glad. Det är det värsta jag vet :O

I övrigt är jag trött och uppblåst idag. Det ilar i ljumskarna och brösten gör ont att ta på. 15 dagar kvar till VUL. 

Imorse innan jag åkte till jobbet masserade jag E´s fötter i sängen och berättade att jag inte vågat säga grattis till honom på farsdag men att ett paket är på väg hem till oss eftersom när han verkligen blir pappa kommer han att vara fantastisk! Det var så härligt att se honom le åt den tanken.

Stör mig som vanligt på en massa saker men ska skita i det och istället bara skriva upp de symptom jag har så att jag kan komma ihåg att jag iallafall har några.

Inga ömmande bröst på natten men de blir mer svullna

Bröstvårtorna ömmar nästan inget längre :(

De känns fortfarande som små blåmärken när jag tar på dom utanpå bh:n

Uppblåst mage på kvällen

Hård i magen

Kanske lite tröttare än vanligt på kvällen

Då och då sticker det i magen och den stramar fortfarande när jag sträcker på mig

16 dagar kvar till VUL. Känns som en evighet. E är redan less på att jag nojjar.

Jag håller med Anna, det här var ju inte alls lättare än att ruva. Det är bara nervöst och panikartat på ett annat sätt.

Tack för att fina och lugnande kommentarer. De värmer så mycket i hjärtat. Inatt har brösten ömmat och varit svullna. Såklart blev jag jätteglad och önskade att det skulle hålla i sig också idag, men det gjorde det inte. Det känns lite när jag tar på dom utanpå bh:n men det går inte att jämföra med hur de kändes inatt. Antar att hormonnivåerna kan gå i vågor?

Jag ska försöka att sluta oroa mig och bara tänka på att vi faktiskt väntar barn. Det är ju "bara" 17 dagar till VUL.

Här kommer en bild på min uppblåsta mage när vi gått in i vecka 6. Jag har ett eldsmärke på magen som ser precis ut som ett hjärta, något som förut gjort mig irriterad men som nu passar riktigt bra :) Det är ju vårt hjärta som ligger där i...

men det gör jag inte. Speciellt inte idag. Morgonens skräckupplevelse sitter fortfarande kvar och det faktum att brösten ömmar mycket mindre håller på att göra mig tokig. Jag känner mig inte bara lycklig utan väldigt väldigt rädd. Googlar man på att brösten ömmar mindre i vecka 6 så slutar det nästan alltid med missfall.

Ikväll känner jag mig inte alls gravid och jag svävar inte på moln. Det gör inte saken bättre att E´s mamma tjatar på facebook om det kommande barnbarnet. Jag vill så gärna också vara glad åt det faktum att vi också ska ge henne ett, men idag känns det som om jag bara drömt ihop allt.

Hur ska brösten kännas? Är det kört nu när ömheten nästan försvunnit? Förut gjorde bröstvårtorna ont men nu är de nästan som vanligt igen och det gör mig så rädd...

Jag var bara tvungen att åka och köpa ett till test på lunchen, trots att jag vet att det väntar tre stickor på mig i brevlådan när jag kommer hem. Eftersom jag inte har något tålamod hade jag bara hållt mig kanske två timmar, men teststrecket blev ändå mycket starkare än kontrollstrecket. Det gjorde mig lite lugnare. HCG-nivån har iallafall inte sjunkit.

I övrigt känns det som det gjort de senaste veckorna. Kanske lite tröttare idag pga att jag sover så crappigt. Brösten är ömma då och då, hård i magen, lite ont i huvudet och svullen mage. Idag har jag också varit på extremt dåligt humör. Inte bara ledsen för att jag blev så rädd imorse utan också lite arg. Nu efter ett till test och lunch så känns det bättre. Om jag stirrar på testet var 5:e minut kanske jag kan mota hemska tankar i dörren?

Föresten:

Jag vet precis hur jag blivit nu med bloggen och ni ska veta att det är helt ok att det finns de som inte orkar gå in och läsa hos mig lika ofta som förut. Jag har sett det många gånger hos andra som fått ett positivt test, man blir automatiskt insnöad på allt vad graviditet heter, man blir verkligen insnöad. Och rädd. Därför blir det mycket upprepning och tjat. Det gör ont när andra lyckas och det kan vara jobbigt att behöva läsa men jag vet att det inte innebär att ni inte unnar mig lyckan över att ha blivit gravid. Jag vet att ni finns för mig även om ni inte skriver lika ofta.