Det är inte utan att gråta en skvätt som jag går igenom bloggen, från det allra första inlägget till idag. Jag har länge tänkt låta göra en bok av vår historia och nu blir det nog verklighet. En bok som beskriver hur det var för oss den första tiden när vi började försöka bli med barn, när vi lärde oss att på något sätt överleva i barnlöshetsdjungeln. De allra flesta inläggen är så blåögda och man får nästan lust att ge sig själv en örfil. Jag läser om hur jobbigt det var med de första gynekologbesöken och hur vi försökte tänka positivt som bot på det som inte ville komma. Ju längre tiden gick blev inläggen mer syniska och mörka men på något sätt orkade vi fortsätta. Tillslut var vi framme vid det jag varit så rädd för och nu är det förhoppningsvis det som ger oss vårt första barn. Tänk vad livet kan ta en på en åktur.

Kanske kommer jag alltid att gråta när jag läser boken men det spelar ingen roll. Det är vår historia och jag tror att det finns många i vår närhet som skulle vilja läsa om hur vi har haft det. Jag ska ju inte sluta blogga och jag kommer säkert att göra fler böcker av inläggen i framtiden. Den bok som görs av bloggen då kommer säkerligen få mig att gråta lika mycket men förhoppningsvis av glädje istället för sorg. Nu hoppas vi kunna lägga undan den mörkaste tiden och fokusera på att skapa en blogg full av glädje istället. Om allt går bra får vi vår lilla älskling. Visst det var lång leveranstid och h*n var väldigt dyr, men när man längtat och kämpat finns det inget man inte skulle ge för sitt barn. Ingenting annat har något värde. Alla sprutor, piller, tårar och dagar av hjärtskärande sorg har varit värt det i slutändan. Fick jag önska bara en sak skulle jag vilja att alla fina människor som kämpar skulle få lyckas.