... det känns liksom alldeles för tidigt. Alldeles. Men samtidigt får jag inte igen byxorna... så hur ska man göra? Det är så fruktansvärt obekvämt att tvinga upp dragkedjan så att den klämmer på magen. På en gång får jag molvärk och då jag sätter mig ner på jobbet måste jag i smyg dra ner gylfen för att kunna andas normalt. Detta medför att jag måste ha stora koftor som kan täcka de öppna byxorna.

På ett sätt trodde jag att jag var redo att kanske inhandla ett par byxor eller två. Iallafall med ändamålet att ha dom på lut tills när magen tjockat på sig ännu mer. Jag tog därför en runda på Birsta igår och klämde lite försiktigt på gravidplagg samtidigt som jag tittade mig omkring eftersom jag var rädd att någon skulle stirra på mig. Efter ett tag vågade jag prova ett par, men det kändes lite förbjudet. För det första är magen plattare på morgonen och det skulle kännas märkligt att gå omkring med midjan upp till brösten under kläderna på jobbet. Skönt, men konstigt. För det andra kanske vi borde ligga lågt tills vi vet att allt ser bra ut på VUL:et i vecka 15. Vi vill ju inte ta ut något i förskott.

I morse hade jag nästan panik för inga byxor ville passa ordentligt. Jag hade lagt fram ett par som är mjuka och härliga men nu gick de inte ens att dra upp dragkedjan. Antar att rumpan och låren och allt växt på sig mer än jag trott :) Det slutade med att jag fick dra på mig samma gamla jeans som jag nästan alltid går i på jobbet. Jag har två par som ser likadana ut men det vet ju inte kollegorna. De tycker väl att jag är creapy som aldrig byter kläder.

Det är märkligt men det är faktiskt lite jobbigt både det här med kläderna (att det kanske ska synas att magen växer) och att berätta för andra att vi är gravida. Det känns som om jag ljuger, eller skryter eller liknande... istället för att visa omgivningen hur överlyckligt glad jag är så drar jag på det på något sätt. Tack och lov för facebook som säkerligen kommer att vara vägen för mig att "komma ut" till kollegorna. Jag funderar på att gå ut med både graviditeten och det faktum att det är en IVF-bäbis där. Så får frågorna och kommentarerna komma i fikarummet sen. Jag tror inte att jag pallar att stå upp och berätta för alla in person. Hur gör man det liksom?

Knepigt vilka lyxproblem man kan ha helt plötsligt.