Jag har nog skrivit det förut men denna årstiden är verkligen jättejobbig om man har emetofobi dvs rädsla för att kräkas. Speciellt denna veckan har varit väldigt jobbig. Det började med att en kollega sjukskrev sig i Måndags. Hon hade fått magsjuka över Nyårshelgen. Tråkigt för henne såklart men hon hade inte jobbat sedan Torsdagen veckan innan så jag blev inte så panikslagen. Då jag meddelade närmsta chef var han väldigt snabb med att komma in på mitt rum och beskriva hur jättemagsjuk hans fru var för närvarande. Där rök fikapauserna tillsammans med kollegorna.

Senare på dagen pratade jag om kräkfobi med en annan kollega som just nu arbetar väldigt nära mig. Jag delegerar ut jobb till henne så hon ränner till mitt tum stup i kvarten för att fråga om saker eller lämna över något. Hon berättade att hon också är väldigt rädd. Morgonen efter, i Tisdags när jag sitter på inskrivningen, har hon pratat in ett meddelande på mobilen att hon nog hade magsjuka för hennes mage var så konstig. Nu började paniken verkligen stiga. Så fort jag kom hem knaprade jag i mig råmjölkstabletter och ca 8 st hela vitpepparkorn.

Idag är den första magsjuka kollegan tillbaka på sitt kontor. Alldeles för tidigt enligt min mening så jag arbetar med dörren stängd till mitt rum idag. Fick nyss veta via facebook att den andra kvinnan planerar att komma tillbaka imorgon. OCKSÅ alldeles för tidigt! Vi har så mycket att göra och jag kan inte jobba hemmifrån. Dessutom har jag ansvaret att ge ut arbetsuppgifter till tre konsulter så stannar jag hemma så försenas jobben ännu mer än de redan är... Kollegan har bara varit symptomfri i knappt ett dygn och ska imorgon alltså in på mitt rum igen. Jag har ingen aning om hur jag ska göra!

Inte nog med att jag måste vara rädd att själv må dåligt. Det värsta är att jag är så rädd för att smitta E. Han kräks alltid så himla mycket när han blir dålig (perfect match eller hur?). Det är sååå fruktansvärt att behöva vara i samma hus som honom just då. Ingenting blir bättre av att jag mår illa konstant som gravid heller. Det är ju omöjligt att veta om jag bär på nån smitta eller om det bara är pga lill* pyret i magen. Har inhandlat två olika sorters rengöringsmedel och planerar att städa kliniskt rent i hela huset innan E kommer hem från jobbet. För en gångs skull är det faktiskt bra att han jobbar till 22 både idag och igår. Usch för att vara rädd för sånt här! Tänk ändå att jag inte alls, lååångt ifrån, har samma panik som jag brukade få innan jag blev gravid! Det har faktiskt hänt att jag har lämnat honom åt sitt öde. Stackarn. Herregud att E står ut med mig.

För att lugna mig själv, och det har funkat bra hitills faktiskt... har jag påmint mig själv lite oftare om att jag faktiskt är gravid. Okej då om jag får magsjuka... jag har ju iallafall vår älskling i magen. Så brukar jag tänka. Oftast hjälper det.

För att avsluta med något rolig kan jag berätta att jag tröstköpte ett till par gravidbyxor idag på lunchen samt två tröjor storlek något större. Vad otroligt sköna alla gravidplagg är! Det syns ju inte utåt heller att det är det man har på sig... tänk om man skulle fortsätta även långt efter att bäbisen är född :) Ikväll får jag ta en ny magbild. Kanske det får mig på andra tankar.

Äntligen äntligen är de största riskveckorna över! Nu är vi inne i vecka 14 :) Undrar om tröttheten, de ömma brösten och illamåendet kommer att lägga sig nu. Vill nästan inte det eftersom jag vet redan nu att jag kommer att vara orolig om jag mår allt för bra.

När jag var liten växte jag upp med tre andra tjejer. Vi bodde nästan grannar med varandra och vi har följts åt sedan vi var nästan nyfödda. Alla tre har olika personligheter och intressen men på något sätt har vi ändå lyckats hålla ihop. Så ofta vi kan försöker vi träffas och fika eller hitta på någonting roligt. Jag och min vän K har båda haft svårt att få barn så lyckan var total när vi plötsligt fick vara gravida samtidigt. Hon ska föda nu i Januari.

Igår besökte jag henne. Självklart var vännen T också med. Innan jag ens hunnit in i köket för att kramas berättade T att hon också är gravid, i vecka 16! Bara två veckor före mig. Jag blev såklart jätteglad och skulle utbrista något i stil med "men herregud vad kul!", men innan jag hann göra det berättade hon att hennes lillasyster också är gravid, med samma bf. Innan jag hunnit reagera på DET också hann K berätta att HENNES lillasyster också är med barn!

Det betyder att jag, min lillasyster, K, hennes lillasyster, T och hennes lillasyster kommer att få barn samma år. Nästan samtidigt. Det är ju helt otroligt.

Jag behöver väl nästan inte ens skriva att tacksamheten inför att ha lyckats just nu är skyhög! Igår på inskrivningen satt jag och tittade i en gravidtidning och läste om ett stort kompisgäng som alla var gravida samtidigt. Jag skrattade och visade E. Herregud, sånt kan man ju inte tajma!... Men tydligen kan det bli så ändå.

T hade försökt i 5 månader och redan blivit lite desperat och provat diverse knep. Lite klumpigt sa hon "ni förstår inte hur jobbigt det var..."

Både jag och K tittade på varandra... "joo vi gör nog det"